2014-02-26

Minna


Minna


Olja på duk, beskuren
66*96 cm
Oil on canvas, cropped


Under hela mitt liv har jag undrat och en del har frågat vad "Minna" betyder. Det betyder ingenting har jag svarat, det är bara ett namn. Jag är finsk och jag har aldrig hört eller sett någon förklaring på det. När jag gick i finsk skola i Södertälje där jag växte upp så kom det en till Minna till klassen. Vi var två. Det fanns eventuellt en till i en parallellklass på högstadiet (det hette så då). Vi flyttade och jag går så småningom i gymnasiet och inga fler heter Minna.

Som vuxen har jag en gång i Leksand på Allans Sport blivit ordentligt förvånad då en mamma, svensk, kallade på sin dotter som en halv meter över marken kom springande. Minna!? Jag som snurrat runt för att se vem jag känner här såg aningen förbluffad ut över att det var en ung mamma och en ännu yngre version av henne som nu blivit kallad Minna. Vi talades vid och hon menade att hon tyckte det var ett vackert namn och hade ingen som helst släkt som var finsk. Intressant. Log en aning och gick därifrån efter
uträttat ärende.

Något år senare går jag på Leksands Folkhögskola och utbildningen Kreativ Entreprenörskap, 
http://www.leksand.fhsk.se/kreativt-entrepenorskap
den enda i sitt slag vad jag vet. Vi har den första lektionen med underbara Bodil 
http://www.destinationfrihet.se/
och ska lära oss namnen på alla som nu ska nötas och stötas mot varandra under ett år, minst under ett år. Vi ska ta första bokstaven i våra namn och hitta ett ord som är knutet till vår verksamhet, som beskriver vår verksamhet. 
Mitt huvud går igång. Självklart snurrade det runt hos var och en som satt där i en cirkel och stirrade rakt fram och förbi den som råkade sitta mittemot. Ok, hör jag Bodils röst. Nu kör vi. Jag börjar och säger BokskrivarBodil. Sen är det nästa. Som då fick säga först BokskrivarBodil följt av sitt eget ord knutet till sitt namn. Den tredje säger då BokskrivarBodil, pers nr två och sitt eget. En namnlek av klassisk variant med en rolig tvist. En bra tvist då det var lätt att komma ihåg vad var och en pysslade med. Mitt huvud gick nu på högvarv ju närmare de kom till min stol i ringen. Jag upprepade namnen tyst i huvudet och samtidigt försökte jag komma på vad mitt företag gör som kan kopplas till bokstaven M. Jag arbetar med silversmycken, jag målar i olja, jag syr jag gör mosaik jag arbetar med div återbruk jag skriver jag plåtar jag bakar jag odlar jag lagar mat.........
VAD är kopplingen. Till sist kom jag fram till att jag älskar att skapa. Så Minna med kärlek. 
Minna Medkärlek, svarade jag när det var min tur efter att ha rabblat halva ringens ord och namn.
De tittade lite på mig. Jag fortsatte och sa -jag förklarar sen.
Under rasten vid vårt fikabord kom då frågan, varför?
 -Jag älskar att skapa. Jag lägger ned hela min själ i det jag gör. Jag tar åt mig uppdrag jag kan stå för. Annat skickar jag vidare.  Därför blev det Minna med Kärlek.

För någon vecka sedan googlade jag Minna för att se om det var upptaget på Bolagsverket. För att se vad som kom upp. Hittar då en sida med namnförklaringar. Nyfiken slår jag upp förklaringen på "Minna". 
Efter alla år får jag svaret och ser vad det betyder.
Trodde inte mina ögon. Läste och läste om. Sökte jag på rätt namn. 

2014-02-25

Ett JA- A YES

Tid till att vara. Bara vara. Det finns tillfällen i vardagen då jag kan vara så trött och förvirrad att jag bara har lust att gråta. Trots meditation. Så, vad beror det på? Att jag tror att min morgonmeditation ger mig den energin jag behöver för att arbeta extra mycket den dagen. Att jag inte behöver säga nej när det blir samtal som jag inte behöver ta emot på min lediga dag. Finns det en möjlighet att få säga nej. Nej till sitt arbete. Nej, till att jag inte orkar, vill eller kan svara på något som har att göra med mitt arbete. Nej, till att ta beslut och plocka fram schemat för en förändring just idag. Just när jag har klivit av mitt pass. Just när jag behöver vara någon annan än det som krävs av mig på mitt arbete. Nej, jag har inte tid. 

Kanske ett JA istället. JA, du stör. JA, jag är upptagen. JA, min tid i verkstaden är viktig. JA, jag tar betalt för mitt arbete i verkstaden. JA, jag har befogenhet att säga att jag VILL arbeta med mitt skapande just nu. JA, jag älskar min kreativa sida och att jag kan förverkliga min idéer i min verkstad. JA, jag vill arbeta även som anställd då det ger en balans som jag behöver just nu. 
JA, JA och JA.
JA, jag är både anställd och driver egen firma. JA, det kan göra livet lite rörigt. JA, jag har valt det själv. JA, jag vill fortsätta min anställning för jag trivs. JA, jag fortsätter att driva eget. 
JA, det är det mest intressanta jag gjort. JA, jag lär mig mer hela tiden. JA, jag utvecklas som person. JA, jag är tacksam. 
TACK

2014-02-23

Berättare



Mosaic, recycle, detail

Barnen växer upp och har egna val att ta till. De är i sitt fulla liv. De är på väg. De har en riktning. Det är fantastiskt att se och vara med om deras resor. Mentala och fysiska resor. 

Jag som mamma är alltid redo att ställa upp. En balansgång att ställa upp till en grad där jag försakar mig. Mina val. Det är trots allt så att jag lovade mig själv att den dagen jag har barn ska jag finnas för dem till de är vuxna. Det fortsätter självklart hela livet men blir en aning mer... distanserat, fysiskt och geografiskt. Jag finns här och kommer alltid att göra det. De väljer att ta kontakt. Jag låter dem vara. Hönsar inte lika mycket. Trots att det slinker ur mig en och annan kommentar som är lite ur tiden för en tjugotreårig dotter som flyttat redan som sjuttonåring. Eller till en snart artonårig son som tidigt var mer självgående än jag trodde att barn kan vara. När jag kommer hem från arbetet en torsdag är det oftast dammsuget. Maten är på gång eller klar om jag skrivit en påminnelse om att jag är hemma sent. Allt har jag hjälp med utan knorr. Det kan bero på att det inte knorras mycket överhuvudtaget hos oss. Raka puckar. Lättast så. Inga konstigheter. 
Vi pratar mycket om manligt och kvinnligt. Hur olika vi kan vara och samtidigt är vi exakt lika i vissa avseenden. Samma behov. Samma vilja till visdom och kunskap. Samma sätt att vara kunskapstörstande. Vi är lika. 
Älskar mina barn. Som jag inser att mina föräldrar älskar mig. Det är en balansgång detta med att ta över för mycket när jag ser att barnen växer upp. De behöver göra sina lärdomar själv. Låter dem göra dessa. Självklart diskuterar vi eventuella risker om sådana finns i livsvalen. De får alltid komma till mig med sina funderingar. De gör det och de får svar. Har jag inga svar tar jag reda på dem eller vi diskuterar detta tillsammans. Letar fram svaren. 

Källkritik är en del av vår vardag i detta informationsflöde vi simmar runt i. Stäng av. Tänk och tänk kritiskt på vad dessa människor vill. Varför skriver de som de gör? Varför skriver vi överhuvudtaget? Vad är mitt val? Varför skriver jag? 
För att existera. Jag skriver för att jag har, precis som alla jag möter något att berätta. Vardag, helg och de exklusiva erfarenheter som varje individ är delaktig i. 

Vi är unika. Alla har vi vår historia. Jag lyssnar gärna på unga och gamla som har och vill berätta sin historia. Vi behöver som vi alltid gjort samlas kring lägerelden för att dela våra liv med varandra. Detta sker idag mycket via it. Det är och kommer att vara en stor del av vår kärna vad gäller kontakt. Trist. Tänker jag. Vi har tappat mycket av människorna, värmen, likheten och olikheten. Älskar olikheten. Vi är lika men så olika vi människor. Möter alla kulturer och har gjort det genom hela mitt liv då jag själv är invandrare. Möter och ler. Igenkännande och ibland utan att förstå. Tar då reda på istället för att stänga av och klandra eller döma. Det finns ofta om inte alltid en anledning till ett beteende. Det är den personens resa, livsberättelse, upplevelser fram till idag som gör ett beteende som jag bör ha respekt för. Trots att jag kanske fortfarande är oförstående.
Jag ska gå i en annan persons skor innan jag kan ha en åsikt eller i värsta fall döma ett beteende. Jag har min berättelse. Hur ser din ut och hur ser din grannes ut? Livet är rikt oavsett ursprung. Alla väljer vi hur vi möter livet. Hur vi samarbetar och sammanlänkar med alla som jag möter i vardagen. Hur ser världen ut om jag väljer att endast kommunicera via denna sfär. Vill jag kommunicera enbart enkelriktat. Nej, enkelt svar. Min dagliga dos av möten och nya tankar för mig i dessa nya möten gör min vardag till än mer färgsprakande. Världen har alltid haft och kommer alltid att ha berättare. Jag önskar vara en del av det. 

Mina barn är berättare och jag kommer alltid att vara en del av dem i själ, hjärta och tanke. 
Tack

2014-02-21

Ordets väg till färg

Ord 


Olja på duk, beskuren
52*84cm
Oil on canvas, cropped


Älskar att skriva. Orden rinner ur mig. Som de vore helt enkelt en tanke som hamnar direkt på papperet. Jag hade en bild av att jag skulle tycka det var svårt att skriva direkt på datorn istället för som i alla år på papper med en kulspetspenna. Älskar det definitiva i orden som hamnar på papper. I mina blanka inbundna böcker som alltid fylls till brädden. Ibland stor, kurvig och mjuk handstil. Nästa gång liten, stark och trygg. Definitiva oavsett handstil. Rak. Vänsterlutad eller högerlutad. Alltid min handstil. Oavsett hur jag skrivit. Allt beror på situation och humör. 
Ser idag att jag har samma flyt i orden som i handskrift. Skillnaden är att här kan jag redigera om jag önskar. Det är dock ändå en tillfredsställelse att inte röra ett ord efter texten hamnat på detta papper. Utmaningen ligger i orden. Direkt utan tanke. Enbart känsla. Kan bli bra kan bli ren svammel. Svammel är bra. Det är skönt det är nyttigt. De kommer att publiceras en dag även de. Kanske. Kanske inte. Skrattar. Det är ett val jag gör för min skull.  Jag skriver om det jag för stunden känner är aktuellt i mitt liv. Det kan vara om mig. Om min närhet. Något eller några som fått mig att tänka och oftast känna något. Känna är nog startskottet för mina ord. Skriver ofta innan jag målar en tavla. Det blir ord som beskriver en känsla jag vill sätta på duken i form av oljefärg. Märklig väg kan tyckas men den fungerar för mig. Det blir det jag känner. Inga rätt inga fel. Bara Minna.

2014-02-19

Mrs Roberts



Tesil, antika pärlor, silver, återbruk

Tea strainer, antique beads, silver, reuse

 En morgon tog jag en promenad genom vackra Falun. Utmed ån och alla röda stugor som tycks ha funnits där i flera generationer trots att en hel del är relativt nya. Gick lugnt och såg. Njöt av friska luften och lugnet. Ryggsäcken var med och solglasögonen på. 
Hamnade utmed Slaggatan som egentligen borde stavas med tre g tänker jag varje gång jag skriver namnet på denna gata. Utmed den omtalade gatan finns en antikaffär som har mycket roligt att titta på. Jag brukar rota i alla lådor med verktyg och konstiga, udda små saker. Något som kanske kan tänkas bli ett smycke. Idag gick jag igenom hela affären och den är stor. Så det tog sin lilla tid. 
Den smaragdgröna broderade sidenklänningen från Kina, orangea sjuttio-tals lampan som vi hade när jag var barn, ett par rosa Ray Ban solglasögon som jag funderade på om de var äkta eller inte. De fick vila kvar i skålen med bijouterier. Smyckena betar jag av snabbt då jag vet vad jag vill ha. 

Vidare över till en del av affären där det låg en massa saker i olika metaller. Skyltar. Emalj. Små dockhusmöbler, mjölkkantiner, lampprismor, verktyg gamla skrivmaskiner och knappar till dessa. Älskar gamla trälådor med olika stål och verktyg i. Där kan jag gräva för att hitta just den hammaren eller ett städ i bästa fall. Något som går att slipa och polera upp. Tar en ordentlig titt på allt i turordning för att inget missa. En del i taget skannar jag av för att eventuellt hitta något jag kan göra smycken av. Och där ligger det! En turkos liten tesil bland alla dockhussakerna. Inser att den är för stor för att tillhöra dockhus men den är helt perfekt för att hamna i ett halsband. Svart på ena sida och turkos på den andra. Det blir två halsband i ett. Verkstaden nästa med nu glada, lätta och snabba steg. 
Tack

2014-02-18

Orddans del två



detalj, mosaik, återbruk, tröskel

detail, mosaic, recycled, threshold

Del två
Jag satt på en lektion och lyssnade på en föreläsning om hur vi individer är olika i vårt sätt att kommunicera. Hon ritade upp tre olika typer på tavlan. Jag läser den första och känner att det stämmer ju riktigt bra på mig. Sen kommer den andra och ja, just det stämmer ju också. Den tredje var ju även den då väldigt sann vad gäller mig och mitt sätt att vara. Funderar febrilt och lyssnar på föreläsaren som samtidigt säger att ofta är vi en av dessa men kan även vara två. Ok... min hjärna går på högvarv. En fråga! Jag har sträckt upp min hand. Ja, svarar personen. Kan man vara alla tre?! Min panik och insikt är insvepta i orden. Klassen skrattar högt. -Ja, jo det kan man, svarar hon och fortsätter sen, -fast det är inte så vanligt. 
Nej, självklart inte! EEEEH, är det konstigt om min karl där hemma ibland ser ut som han sett en utomjording när jag öppnar munnen, att han inte har en aning om hur och när han ska prata med mig och på vilket sätt. Det finns enligt denna föreläsning tre sätt! Är det konstigt att jag inte förstår vad han försöker säga! Varför svarar han som om han inte lyssnat alls? Varför? Varför? 
Vem är han? Det är solklart. Han var en av dessa tre... 
På kvällen blir det diskussion om något väldigt trivialt och båda mulnar ihop. Stolta, egentligen för trötta och rädda för att börja ta upp tråden igen. Vem har rätt, vem har fel? Har någon fel? Envisheten klampar på. Minna du har gått kursen, tänkt! Jag låg en stund och till sist vänder jag mig om och ser på hans ryggtavla. -Du? 
-ja... kommer svaret lite förvånat och tveksamt. -Titta på mig, säger jag och ser honom vända sig mot mig. 
-Hur känner du när jag säger.....? 
Det var som magi! Karln bokstavligen sprutade ur sig fullständigt solklara meningar som gav färg åt hela sovrummet. Jag började skratta högt. Han förnärmad efter att öppnat sitt hjärta åt mig. Snabbt förklarade jag vad vi lärt oss på utbildningen idag. Förklarade varför det oftast är så rätt och så enkelt mellan oss och varför det plötsligt inte funkar alls. Helt utan anledning tycks det som att vi är två parallella filer som desperat och panikartat försöker korsa varandra. Försöker nå varandra. Misslyckas väldigt ofta och sorgen kommer som en beställning över hur vårt liv utvecklas. Mitt enorma känslobatteri, kombinerat med en hög analytisk del samtidigt som det kontemplativa finns i lika stor del. KAOS. Jag är alltså orsaken till mycket av våra bekymmer av kommunikationsbrist. Det betyder att vi båda nu är medvetna om vad som är vad. Att vi lär oss om vi vill och lyssnar in var den andra befinner sig, det vill säga jag befinner mig, för karln är ju solklar. 
Så, mitt arbete blir att vara den lugna och/ eller känslosamma eller skall jag vara analytisk för att kunna svara på de känslosamma uttalanden som kommer ur hans mun?! Oj, eeeh, hur var det nu?! Jag ska om jag önskar nå fram till en person läsa av i vilken av dessa tre som individen befinner sig i. Så, jag ska vara känslosam. Hm, är det det som kallas för ett passionerat förhållande. Temperamentsfullt förhållande eller bara fullständigt oplanerat känslosvall som flödar och ger. Tror ändå att det ligger lite mer i honom en enbart en del. Så, nu återstår att ta reda på vilken mer han är. 
Ofta gör vi detta automatiskt. Läser av och lägger till samma beteende som motparten. Ibland som i ett nära förhållande oavsett om det handlar om arbete eller privatliv så går vi helt förbi varandra i orden. Den ena uppfattar inte alls det jag säger, verkar inte vilja höra. Tar ett beslut i rakt motsatt riktning. Jag som kvinna, främst som Minna och känslig i dessa lägen anser att personen gör det med flit. Muckar. Bråkar och vill dominera. Tills jag inser att vi är två i denna orddans. Vad säger jag och på vilket sätt. Vilka ord använder jag och vad gör motparten. Ständig dans, ständig kommunikation. Är det konstigt om vi håller fast vid de personer som vi vet hur de fungerar. De personerna som vi är trygga med oavsett hur vi pratar och härjar ur oss känslor. Det är trots allt arbetsamt att lära känna en ny individ. 
Med en del däremot är det som om jag känt personen i hela mitt liv. Trots att jag precis träffat den. Samma kategori av kommunikation. Samma kreativa tänk, samma analytiska tänk eller helt enkelt en kännande, ordanvändande och inlyssnande, kontemplativ 
person. Oj, tänk om vi träffats i ett tidigare liv? Då, har vi ännu ett spektra att leva med. Livet, kärleken är intressant och en kommunikation som börjar och fortsätter med mig själv.  
Tack

2014-02-16

Dans av liv- Dance of life




Silver, trade beads, återvunnet, återbruk, antika pärlor

Silver, trade beads, recycle, reuse, antique beads


Himlen är så blå...
Arbetar gärna med ord. I det skrivna som i silvret. Använder ord för att må bra. På alla vis är ord en del av vårt liv. Mycket och för mycket är ren information vi ska ta ställning till i vår vardag. Jag väljer att stänga ned informationsflödet med jämna mellanrum för att vara jag. I mitt nu. 
Detta collie är tillverkat av gamla vackra stenar och pärlor som jag samlat på mig. Antingen är de från gamla halsband eller så har jag själv tillverkat keramikpärlor för tjugo år sen. Det är antika pärlor jag handlat på just antikaffärer eller som de vackraste för mig just nu trade beads
De är tillverkade i hela Europa från 1850 till 1900- talet. De är ett arv som Väst Afrika bär. De är färggranna, vackra och bär på liv. Mer än jag önskar vore sant. De är en vördnad för människan. Alla delar. Alla bitar. 
Orden i silver är ord som är för bäraren. Vackra, sanna och upplyftande. Vi är mycket och det är viktigt att komma ihåg att vi är mycket gott. Orden jag stämplat på dessa silverbitar är: JAG ÄR HEL, PERFEKT, STARK, KRAFTFULL, KÄRLEKSFULL, HARMONISK, LYCKLIG.
Den dansar och snurrar i full färgprakt och liv.
Tack


The sky is so blue...
I love to work with words. In written as in silver. I use words to feel good. In everyway words are a part of our lives. Much and too much is information we have to deal with in our daily lives. I choose to shut down this continous information flow every now and then to be me. In my now. 
This collie is made of beautiful old stones and beads I´ve collected. Either they are from old necklaces or ceramic beads made by me twenty years ago. There are antique beads I bought from antique shops or the most beautiful ones for me right now trade beads.

They are made in whole of Europe from mid 1750 to 1800 century. They are a legacy that the West Africa carries. They are colourful, beautiful and they are full of life. More than I wish were true. They are a reverence for the human being. All the parts. All the pieces.
The words in silver are words for the carrier. Beautiful, true and uplifting. The human being is a lot and it´s important to remember that a a big part is very good. The words that I stamped on these silverpieces are: I AM WHOLE, PERFECT, STRONG, POWERFUL, LOVING, HARMONIC, HAPPY.
It dances and spins in full splendor of colour and life.
Thankyou.

2014-02-10

Orddans



ull, siden, skinn, tenntråd, silver, delvis återbruk

wool, silk, leather, tin wire, silver, partly reuse
detail, inside of a bag

Orddans
Vad är kärlek? Hur vet jag när en annan person älskar mig? Mig och inte något beteende som hakar i mitt beteende. Har alla en kärlek som de känner är som en själsvän, en likasinnad. En som känns rätt. En som jag kan vara trygg med och som vet vad jag egentligen behöver innan jag ens själv insett det. En person som vill mitt bästa utan att trampa på mig. Vet och kan mina vanor och ovanor. Som ger en kram när jag minst anar det och som finns där med humor, stöd, respekt och kärlek. Hur ser den ut? Kärleken. Är den romantisk och/ eller blir den mer jordnära ju äldre vi blir. Är pirret absolut i allt? Är pirret något som mognar till att kännas i hjärtat, i roten av min själ för att med jämna mellanrum explodera. Är den omtänksam. Är den arg, ledsen, sårad och är den bitter. JA, Kärleken är allt. Kärleken är alltid. Tror jag. 

Har insett att hur jag än levt och ändrat mig och honom så finns hela registret av alla känslor även i kärleken. Självklart. Dessa känslor finns i oss alla. De finns i olika portioner men de finns. Hela registret finns där. 
En del har väldigt tydliga register. Öppna som böcker. Det är bara att läsa av. Förundras över det lugna, tysta som talar otroligt högt med kroppen som budbärare. Förundras över det ordsvall som är som ett fantastiskt landskap eller känslor som färgar världen magisk för mig. Förundras över det kakafoni av oljud en del av oss bär i sinnet. Det kaos av känslor som inte går att styra förrän anledningen till dem från första början har arbetats igenom. Tufft och tungt och väldigt starkt och välbehövligt. Om man vill. Om jag önskar ett liv som är annorlunda än det jag idag har. 
Kanske har jag själv eller någon nära anmärkt på ett beteende som inte är alldeles självklart en fördel till mig och min person. Registret kanske innehåller alla känsloyttringar men jag önskar minska på en del. Då kommer arbetet väl till pass. Det tar tid. Det kräver tålamod och en hel hög med kärlek till sig själv att våga och orka göra den rannsakan som det krävs av mig. Av mig och en utomstående person som inte går att lura såsom min egen hjärna som gärna tar omkörningsfilen i hundranittio så fort en obehaglig känsla uppkommer. 

Vem är jag? Varför alla dessa känslor? Kan vi städa undan allt som ger rädslor och få starta om. En reset knapp som ger mig en ren Minna och samtidigt har kvar alla mina spektran av erfarenheter som jag klättrat mig genom i livet. Vad är rätt och vad är mindre rätt? Gör det här beslutet att jag mår bra? 

Enkelt om jag inte sitter i någon form av missbruksbeteende. Kanske den kakan är rätt för mig just nu för jag minns hur det kändes när jag var barn och tröstades med godsaker. Kanske jag inte behöver den tröjan just nu men jag har ju inte den färgen. Kanske denna natt blir en natt som förändrar hela vår relation för just nu är allt toppen. En gång till för hoppet är ju som sagt det sista som överger mig. Jag tror och jag hoppas. Min önskan är ju att må bra. 
Gör det här beslutet att mitt liv blir bättre, för mig framåt? Det är en helt annan fråga. Då är det rätt beslut enligt en nära vän till familjen. 

Jag har tillit till att jag idag inser vad jag behöver. Jag hoppas och inser att jag en dag har en person i mitt sällskap som värdesätter mitt egna val framför hans val vad gäller mig. Mitt val som gör att jag mår bra. Mitt val som ger mig ett vackert liv då kärlek till mig är det viktiga och som i förlängningen gör att jag kan älska den andre än mer. Jag pratar om att jag önskar vara kreativ även när jag vinner flera miljoner. Jag önskar vara långhårig eller korthårig så länge jag vill. Jag önskar vända mitt ansikte mot solen. Tills jag finner en glädje i att göra andra val i mitt liv. Den personen som älskar mig älskar en komplicerad person. En person som förändras och vill förändras för livet är en resa. 
Tack

Leksandsväska- Bag Leksand



återbruk mocka, Leksandsband
37*25,5
reuse suede, ribbon from Leksand

2014-02-09

Kaxig- Cocky



återbruk mocka, silver
23*14,5 cm
reuse suede, silver

Kaxig väska med silverdetalj.

Cocky bag with silverdetail.

2014-02-06

Kurirväska -Courier bag



återbruk skinn, mocka, innerficka
31*27 cm
reuse leather, suede, inside pocket

Kraftig brunt skinn med grön mockadetalj.
Courier bag
Sturdy brown leather with green suede detail.

2014-02-03

Bolsa- Bag



Skinn återbruk
 24*24*8 cm
leather reuse

Behöver ingen vidare presentation. 

Doesn´t need any further presentation.