Tio år
Jag har tillbringat tre underbara dagar med min släkt. Det är ca tio år sedan jag träffade en del av de personer som nu kommit till en av mostrarnas 70-års firande. Tio år! Landet Finland ligger inte så värst långt bort. Trots det har åren gått och jag har rest till andra sidan jorden men inte tagit mig för att åka till släkten i Finland. Livet.
Min kusin och jag
Me and my cousin
Det märkliga eller egentligen det självklara i vår familj är hur enkelt det är när vi väl träffas. Där sitter jag i knät i bilen på en av mina mostrar på väg hem efter en alldeles underbar kväll med både kända och okända människor.
Det som gör det till en minnesvärd kväll är när alla andra gäster gått och vi i familjen, den närmaste är kvar. Vi dansar, vi skrattar så tårarna rinner, vi skojar och skämtar. Leker och har roligt. Danskurs mitt på dansgolvet och jubel från de övriga när min äldsta kusin som är som en bror för mig äntligen fattar och faktiskt dansar "jenkka" helt rätt och i takt! Fantastisk stund med familjen som utvidgat sig till en storfamilj bestående av mostrar, morbrödrar och kusiner just denna kväll.
Dans, musik och gemenskap
Dance, music and fellowship
Vi pratar gamla minnen, vi pratar ikapp om de kusiner som inte är på plats.
Dagen efter har jag ynnesten att få umgås med dessa mostrar och en ingift morbror hela dagen och kvällen hos min mor och far. Det är en tid av försiktighet och ändå en rakhet som jag är så ofantligt trygg i. Det finska raka som går direkt på kärnan som om det vore bortkastad tid att snurra runt ämnet tills mottagaren faktiskt leder in på det som egentligen är det alla önskar prata om. Rakhet och en ödmjukhet inför livet och det som livet faktiskt kan vara. Vi satt och pratade gamla minnen och skrattade så vi kiknade.
Mina föräldrars vackra hem
Beautiful home of my parents
Senare under kvällen medan jag satt under grilltaket och grillade kycklingspett och fläskkött blev det en lugnare och stillsammare stund. Senare ändå när maten landat och vinet pulserade i ådrorna kom vi in på de tuffa ämnena. Det som gör oss sårbara och samtidigt till människor. Det som gör att vi knyter ihop oss än mer. Respekt blandas med ödmjukhet och tårar.
Livet. Som det är. Som det kan vara. När det är som bäst och vi har vänner, familj och/ eller släkt att dela bekymmer med. När vi väljer att våga dela det mest sorgliga. De djupaste farhågorna.
Blod är ibland tjockare än vatten. Ibland väljer livet åt oss andra personer som får agera släkt. Dessa band kan bli lika fantastiska som blodsband.
Vi väljer. Alltid.
Vi väljer om vi värnar om förhållandet oavsett hur det ser ut. Vi väljer om vi anförtror oss och får en lika stor gåva tillbaka eller om vi låtsas vara utan bekymmer och då även väljer att aldrig ge personer möjlighet att komma nära. Vi missar på det viset en del av det stora i livet. Det stora som faktiskt är kärlek. Kärlek till sig själv. Kärlek till sin nästa. När man bara agerar som öron eller ögon och låter den andra sitta med sorg och tårar rinnandes utmed kinderna. Utan att det är läskigt, hotfullt eller hemskt på något vis. Kärlek. Tystnad och Respekt.
Falun, på väg hem
Falun, on my way home
