Rå- Raw

skinn återbruk 

26*26 cm 

leather reuse

Rå enkel väska. Innerficka. 

Raw simple bag. Inside pocket.

CREAMOR bags

Skinn, återbruk 

14*9 cm

Leather, reuse

Mjukt skinn och en bit sidenband. På baksidan en lite ficka i rött skinn. Samma som på låsdelen.

Soft leather and a piece of a silkribbon. On the backside a little red pocket. Same as used on the lock.

CREAMOR bags

Väska i återbruk, skinn

24*15 cm

Reused bag, leather

Väskor kommer till av de bitar som jag har. Köper och slaktar gamla jackor mm. Denna är en av flera väskor där jag köpt en låda skinn som blivit över efter sofftillverkning. En del sömmar låter jag vara kvar som ett fingeravtryck. Bitar låter jag vara utan att klippa till kanter. Jag syr, överlappar och därmed blir alla unika. 

CREAMOR

Bags is born out of the pieces I have. Buy and slaughter old jackets and more. This is one of many bags made of leather leftovers from couch manufacturing that I bought. Some of the seames are remained as a fingerprint. Pieces of caracter is used instead of cutting the edges. I sew, overlap and thus becomes all unique.

CREAMOR

Ring- Rings

Auki- Open

Silver, cultured pearl

Ringar som är öppna är lite av en utmaning att tillverka. Jag vill att det som är öppet ska synas och bli en del av designen. Många av oss har leder som av olika anledningar kräver en öppen lösning. Jag arbetar gärna med denna form av ringar.

Open rings is a bit of a challenge to make. I want the open to be a part of the design. Lot of people do have difficulties with the joints and therefore requieres an open solution. I do love to work with these kind of rings.

Grön (o)lycka- (un)happy Green

Acrylic painting on wall at Edelweiss Inn 
Fort Cochin, Kerala, India

Fortkochi/ Fort Cochin

En morgon gick jag som vanligt upp och skulle ta mig till Kerala Kathakali Centre http://www.kathakalicentre.com/
kulturcentret som låg ett stenkast bort från där vi bodde. Ser mig omkring i dovt ljus passar mig för färgtuberna som jag med foten föser mot ryggsäcken som ligger mot väggen. Smyger in i toan, gör en snabb morgontoalett och klär mig. Bikini, haremsbyxor och en löst sittande blus. Jag smyger ut från rummet med en liten peng i fickan. 

En timmes meditation till trummor och cittra. Välbehövligt och smärtsamt. Underbart efteråt. 

Tillbaka i rummet har min dotter vaknat och är på väg upp. Vi ska shoppa idag. Äntligen. Vi har skjutit upp detta i snart två veckor och nu ska vi ta tag i det vi tänker ta med oss tillbaka till Sverige. Jag hinner vända ryggen till henne när jag hör ett $#/7%&! 

Vad är det säger jag och vänder mig om. Hon ser på sin relativt nya stora ryggsäck, som nu har en stor grön fläck på sidan. Hon har trampat på en av färgtuberna som låg på golvet. Mamma... Det är lugnt säger jag, det är akrylfärger. Vänta så tar jag och blöter ned en trasa. Tänker lite förargat för mig själv att jag skulle tagit upp dem i morse. Mycket vatten bara så går det bort, fortsätter jag lika lugnt. 

Jag vänder mig mot toan och hämtar dygnsur trasa när jag hör. MAAMIII!

Ja, vad är det?

Jag ser på henne och ser vart hon tittar. Mina ögon följer hennes bana och ser... en massa mossgröna fläckar på väggen ovanför ryggsäckarna. 

Ok... jag funderar febrilt. Rösten är lugn. Jag får väl måla en vägg, säger jag till hennes bestörta min. Hm... Vi hade med ägaren till huset haft en hel del diskussioner om målande och skapande då han precis anlitat en lokal konstnär som målat vackra väggar och detaljer i detta nykalkade lilla hus. Min dotter sätter sig på sängen och ser ganska förstörd ut. Går det att tvätta bort frågar hon. Nej, säger jag lugnt det är kalkade väggar. 

Jag öppnar dörren och ser att ägaren sitter på sin vanliga stol. Du, Sanu kan du komma hit? Visst svarar han och reser sig för att komma in i rummet. Jag pekar mot väggen, min dotter som nu sitter på sängen säger från roten av sitt hjärta I´m so sorry. 
Min respons till hans förvånade min är: Is it ok if I paint something on that wall? Han svarar ja, absolut. Ok. Allt lugnt. Han går ut och jag tar penseln och sprider ut dessa fläckar till löv. Grönt blir löv. Det får vara tills vi kommer tillbaka från vår planerade shoppingtur som inte går att flytta för vi ska åka härifrån imorgon bitti.

Photo: Miia Lindgren

Backwaters, Kerala, India


"Hemma" igen så startar mitt målningsarbete. Ett foto som jag tagit under en av våra turer fick agera som inspiration. Min dotter lite skamsen över att av misstag fixat lite målningsarbete åt mig är nedslagen. 
Efter en liten bergochdalbana av att det blir katts-t av alltihopa till att kanske blir det något av detta inser jag vilken utmaning det är att måla efter färg och plats på "duk" som är förvald. Antar utmaningen och målar i tystnad. Min dotters röst blandar sig med penseldragen förlåt mamma när hon lyfter på huvudet för att se hur det artar sig. Det är ok. Det är någon mening med detta. 

Photo: Miia Lindgren

Klar!
Jag var nu klar och ropar in ägaren till Edelweiss Inn, Sanu. Han ser en lång stund på väggen under tystnad. Jag nästan håller andan. 
Wow, beautiful! Could you paint something on that wall also? Han pekar på motsatt vägg. Jag skrattar av lättnad och säger nej tack, det får bli nästa gång vi kommer hit. 
Allt gott och ett minne finns kvar av oss i Fort Cochin. 
Tack min dotter! 

http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g297633-d4093187-Reviews-Edelweiss_Inn-Kochi_Cochin_Kerala.html

Photo: Miia Lindgren

Indian style eller bara Minna style!?

Pralin

Pralin lördag 30 november 2013

Vi fick äran att ta emot besök från Pralin! 

Riktigt roligt att få presentera oss. 

 Photo: Anna Klintasp

Julen kom tidigt till vår verkstad Kruthuset.

We had christmas at our workshop. 

We had the honour to receive visits by the paper Pralin

 Reporter: Ragna Fahlander 

Photo: Anna Klintasp

 Photo: Anna Klintasp

 Photo: Anna Klintasp

Photo: Anna Klintasp

Tack!

Salsa

En sommarkväll på Kopparhatten, Falun
Salsa
A summerevening on Kopparhatten, Falun

Bàrbaro Fines y su Mayimbe, Konsert

Det fanns en inbokad konsert som skulle gå av stapeln den sista januari. Det märkliga i denna fantastiska möjlighet att få dansa det jag älskar mest just nu, salsa, var att det fanns ett motstånd till det hela.

Motstånd? Till salsa?

Jo, jag tog upp detta med min chef. Gjorde det redan när detta togs upp på socialt media. Det vill säga redan i höstas, i god tid innan jul åtminstone. Behöver vara ledig den helgen som är den sista januari. Konsert sista januari, kommer hem ca 5 på morgonen på lördagen. 

Det visade sig att en massa förändringar med personal och ledigheter under jul ( bl a min semester under julen) gjorde att det blev en del schemaförändringar. När jag fick ut februarischemat så visar det sig att jag är lagd heldagar under den helgen. Oj, jamen det fixar vi, svarade chefen. Jag tappade en del timmar, tvekade men ok. Jag hade ju satt mig på en lista för att åka gemensam buss ner till huvudstaden Stockholm.  

Nästa gång konserten kom på tal var när jag fick höra att sista dagen för att betala och anmäla sig för konsert och busstur var samma dag som jag sett att jag var schemalagd även den sista januari. Hänger ni med? Jag hade nu arbetstid enligt schema även den sista januari som är en fredag. Lördagen hade jag fått bort och nu visar det sig att jag även ska arbeta heldag på fredag. FREDAG ÄR DET KONSERT! Fick den utbytt till en annan dag under veckan, det var ju tillsagt redan för flera månader sen. Chefen fick nog trixa lite för att få till det. Äntligen! Nu kan jag åka.

Så, under den middagen med vänner får jag höra att sista dagen för betalning för fina bussen alltså har gått. Ok, jag får åka med detta par ned. Fint, TACK! Biljett? Jo, det fixar sig. Det finns några kvar och han bokar en åt dig. Ok, TACK! Nu var det på håret.

Kände trots allt en konstig känsla av att det kanske inte finns biljetter kvar. Kände efter och det var ok. Det var i sådana fall inte meningen att jag ska åka dit. Jag får fortsätta att lyssna på bandet på cd istället. Någon dag senare får jag reda på att bandet inte har möjlighet att komma till Sverige och att hela turnén är avbokad! De har inte fått något tillstånd. De kommer till sommaren eller hösten istället. 

Hm, ville universum säga mig något från början tänker jag...

Sjöborre- Sea urchin

silver, plastic

Detta smycke är inspirerat av en sjöborre. Jag läste en artikel om Kalabrien i södra Italien. Underbara vyer och kalkstenshus.

This piece of jewelry is inspired by a sea urchin. I read an article about Calabria, south Italy. Beautiful scenery and limestone houses. 

Jul

Christmas with my parents

Jul, julkänsla och julefrid. Vad står det för egentligen? Tänker på denna jul jag själv tillbringade med mina föräldrar och utan ett av mina barn. 
Julen fick mig att fundera.

Den blir annorlunda. Den blir underbar men utan en länk i kedjan. De människor jag vill ha nära mig under jul är de som jag älskar mest. De som jag önskar ska finnas där för endast min skull. Ren egoism. Det handlar självklart om mig, min egen kärlek som jag vill visa för att jag har behov av det. Är det ok? Självklart. Självklart. 

Men, det är jag som vill allt detta. Objektet, den/ de person, -er som är utsatta för mitt behov av att få visa omsorg och kärlek kanske tänker annorlunda. De har andra prioriteringar. Det är något jag får hantera. De älskar mig inte mindre. De har annat för sig. Som är viktigt för dem. Som de behöver göra för att komma framåt i sitt liv. 

Har jag rätt att kritisera eller döma en sådan handling? Trots att det är under jul. Familjens högtidsstund. JA, jag kan känna, tycka och tänka en massa. Jag kan vara arg och upprörd. Jag kan till och med tjura som ett barn. Jag kan tänka en massa andra egoistiska tankar för att dessa personer valde bort mig. De har inte gjort det de önskade, de valde bort mig. 

DET är kärnan i de flesta julkonflikter tänker jag. Rädslan över att inte vara älskad. Den enorma kylan av att vara ensam i hjärtat. Att ingen vill vara nära mig denna viktiga dag. Att de som verkligen är nära mig, hos mig och med mig, de ser jag inte för den som är viktigast för mig, den är inte här. Sorg, ren sorg fördunklar sinnet. Fantastiskt hur människan är funtad! Trots att jag har tillbringat tid med familj, släkt och vänner så räcker inte det. Det finns en person som saknas och den personen urholkar allt. Som att julen och all dess känsla av gemenskap är tomt. 

Så, idag har jag lyssnat på en julskiva. Den var vacker. Den var stämningsfull. Julen är min. Den är vacker, fantastisk och jag älskar min familj, min släkt och mina vänner. 

Hoppas vi alla lyckas hålla oss trogna till det vi i hjärtat önskar oss. Då blir allt bra hos alla och envar. Jag lyssnar inåt, gör det som känns rätt för mig. Det betyder inte alltid att det känns rätt för dig. Trots allt är det mitt val och jag ber om att få möjligheten att respektera både mitt val och ditt tyckande av mitt val.  Det är det livet handlar om tänker jag. 

Respekt och i grunden Kärlek.

Vägval i livet- Choises in life

Tidig morgon- Early morning

Ooty, India

Min dotter är en globetrotter i bemärkelsen att hon är en berest person. Hon planerar minutiöst och sen far hon iväg till de mest märkliga och skilda projekt. 

Inser att en del av vad jag som förälder är, på något konstigt vis fortplantar sig till barnen. Inget medvetet. Älskar att möta andra kulturer, människor, språk som är så fantastiskt roligt, hantverk och hur lika det kan yttra sig i så olika delar av världen som t ex norra Tailand och norra Sverige. Jag har alltid varit nyfiken av mig oavsett om det handlar om maträtter, kläder, smycken eller traditioner. Allt som är annorlunda och jag kan lära mig något av.

Vi gjorde en fantastisk resa till Indien min dotter och jag. En dag när vi som vanligt satt på en buss och  skumpade utropade jag " Titta, titta på det där! Ser du? Ser du hur vackert det är? Kolla in färgerna!" mm. Till sist en dag sa hon med en tålmodig mammas röst "Mamma inser du att du låter som ett barn?" Va?! Jag fattade ingenting. Jag var bara glad och varm och glad. Det visade sig att jag låtit så mer eller mindre varje dag från dag ett i Indien. Nu hade dag fjorton passerat så hon började nog tröttna. Med ett kärleksfullt leende, lite ursäktande sa hon -men mamma du slutar ju aldrig att förundras över det vi ser. Sant. Som ett barn. 

Vi pratade om varför jag har mitt sätt att tänka då jag inte gjort så vansinnigt många långresor. Kom fram till bland annat att mitt åkande fram och åter på havet mellan Stockholm och Helsinki gav mig detsamma som hennes vandringar gav henne på Mallorca. 

Tid till kontemplation. Tid till sig själv. Tid till att lära sig att se. Tid till att vara och ta till vara. Tid till att känna. Tid till att uppskatta. Tid till att skratta och vara tacksam.

 Min dotter sa något väldigt klokt. Hon sa att "ju mer jag reser desto mindre vet jag". 
Underbart kloka dotter som nu är vuxen. 
Alltid min lilla dotter.

Where the Bead speaks

Antika trade beads, vintagefynd, återbruk, silver 925

Antique trade beads, vintage finds, reuse, silver 925

Min beresta dotter åkte till Ghana på en biståndsresa. Ganska snart berättade hon om en pärlmarknad som hon hade fått reda på. Jag var självklart lycklig över att ännu en gång ha möjlighet att handla lokalt och att handla återvunna glaspärlor vilket jag visste tillverkades i Ghana. Det märkliga var att det fanns bara &%!# inget som var fint mamma. Ok, konstigt. Men ok. Tänkte jag.

Hon kommer äntligen hem efter flera månaders resande och har med sig en bok till mig, om pärlor. "Where the Bead speaks". Jag ler. Inser att jag kommer att se allt det vackra som människan kan åstadkomma när fantasi, material och tid finns. Och fick jag se! 

Alla färger, alla mönster och former som dansade framför mig. Jag började läsa den samma kväll.

Sen fick jag se foton från Dotras resa. Foton från bl a denna dåliga pärlmarknad. Hm... skojar du, utbrast jag. Har du varit här? Ja, svarar min dotter. Jag börjar skratta. Men, du sa ju att det inte fanns något. Nej, jag sa att det fanns bara skräp, svarade hon. Nu skrattar jag ordentligt.

Så min fantastiska dotter har gått omkring på en av de mest fantastiska marknader jag som smyckestillverkare kan tänka mig i materialväg och hon tänker skräp, det här gillar inte mamma. Vi kikade i boken jag fått och jag visade bilder. Ja, det fanns sånt svarar hon nu lite urskuldande. Men mamma, menar du att du tycker att det där är snyggt? Jag stängde igen boken och sa jag älskar dig. Vi insåg att mitt skapandeintresse och hennes resande kanske inte riktigt går att kombinera. Vi är lika men inte lika i allt, dotter och jag. Älskar dig.

Stor opraktisk och vacker

Silver 925

Denna ring kommer alltid att få mig att minnas en kollega från metallutbildningen. Vi diskuterade någon uppgift och resonerade om olika val av material och när jag var klar över vad jag ville så kom hennes logiska fråga "måste allt vara så praktiskt jämt?" JA, var mitt bestämda svar. Man ska kunna använda smyckena som jag gör varje dag, utan att de är i vägen eller är rena installationer på kroppen. Min intention var att göra smycken som är vackra och som går att slita på. Enkelt. 
Jag hade nämligen för en massa år sen arbetat för en av våra fortfarande existerande smyckekedjor. Inga namn nämnda. Det var tyvärr så att mycket av smyckena gick sönder av den enkla anledningen att kedjorna som det otroligt söta hängsmycket satt på var alldeles för tunt och gick av på barnet efter första vändan på dagis. Lagning, vad kostar det? Det minns jag som igår. 110 kr för minsta lilla lödning. Tänk då att kedjan kostade 30 kr från början. Nog om det. Det var över tjugo (!) år sedan. 
Jag har sedan länge insett att behovet av att göra dessa tokiga, galna, stora och ibland alldeles omöjliga smycken är ren lust och glädje. Idén behöver prövas. Den behöver förverkligas. Ses av åtminstone mig själv. Oftast leder dessa idéer till totalt annat men lite mer praktiskt. Det arbetssättet vill jag ha. Så ringen på bilden var en av de första jag gjorde som var just så stor och opraktisk att den platsade i genren "stor opraktisk och vacker". 

Löften- Promises

Mosaik återbruk

Recycled mosaik

Nyårsafton 20131231 gav jag mig själv ett nyårslöfte. Jag ska meditera mera. Svarade spontant och med en säkerhet som visade på att mycket tanke kretsat kring detta den sista tiden.

Från den 3:e jan har jag klivit upp en halv timme tidigare och satt mig och mediterat. Så jag är på god väg att starta en daglig rutin. Har mediterat mer eller mindre flera gånger i veckan under ca 15 år och känner nu att det är dags att utveckla det till mer än sporadisk stresshantering och akut pigghetsgivare efter en dålig natts sömn.

Därav kom löften kom på tal en dag med en vän och jag kläcker ur mig att jag endast ger löften jag kan hålla. Sant. Sant. Sant.

Om jag inte brutit kontakten med den personen. Eller om jag glömt något som jag borde komma ihåg. Eller om jag undermedvetet alltid glömmer just det löftet som jag egentligen inte har någon som helst möjlighet att hålla längre. Inte vill hålla. Eller kan hålla för att det är alldeles för svårt och känslomässigt arbetsamt. Alldeles för mycket att ta tag i innan jag kan återgå till att hålla det löfte jag någon gång gett. Minns jag ens alla mina löften? Icke. Alldeles omöjligt.

Har jag brutit löften? Absolut. Med all säkerhet.

 Jag är uppfostrad till att jag ska vara ärlig. Att ljuga och bedra är fatala misstag jag tidigt fått rätta till.  Att snatta i en butik har jag bittert ångrat. En gång aldrig mer. Mina föräldrar såg till att jag i mellanstadieåldern fick lov att lämna tillbaka de snattade luktsuddigummen som en klasskamrat snattat och jag fått. Därmed hade jag snattat. Kalabalik i huset med andra ord. Skammen över att stå där med hatten i handen och be om förlåtelse och säga till klasskamraten att jag får inte och tänker aldrig mer ta emot något stulet, glömmer jag aldrig. Lättnaden jag kände efter det var gjort var obeskrivlig. Jag kunde andas ner till magen och jag log inombords av stolthet för jag vågade. Vågade gå emot. Stå på mig med den tryggheten att jag hade mina föräldrar bakom mig. Fasta bakom mig. Insåg ganska fort att det är betydligt lättare att vara rak och ärlig. 

Det har trots allt tagit mig ända fram till dessa år att inse att det gäller även mig själv och mina behov. Att jag behöver ärlighet från mig själv vad gäller mig och mina känslor och behov. Vara ärlig är mer än att jag säger min mening trots att det kan vara obehagligt ibland. Anser att det är just då det kan vara avgörande för hur hela situationen utvecklar sig. Vet jag i benmärgen att något är fel säger jag det. Jag har tills sist insett att det ändå är viktigare att jag lyssnar på mig och min kropp och vad den behöver istället för att fokusera utåt. Det har tagit många år och många timmar av läsning, studier av mig själv och arbete. Arbete som flera gånger slutat med strider av tårar som rinner utmed kindbenen. Resultatet som alltid ger en lättnadskänsla. En liten del av ryggsäcken är ännu en gång borta. Arbetet lönar sig. Andningen går djupare och är lugnare igen.

Så till mitt löfte och min arrogans och högmod om att jag lovar endast det jag kan hålla. Jag backar. Jag tar tillbaka det och säger att jag gör så gott jag kan. 

Minna

Kulta vaikka onkin hopeaa- Gold even if it is silver

Silver, cultured pearl, letters

Jag och min sjuttonåriga son pratade härom kvällen om ord. Vikten av att välja rätt ord. Allt startade med en diskussion om en video som han sett på Youtube. Den handlade om feminism och diskuterade en specifik händelse som utmynnade i en ensidig och aggressiv version av feminismen. Vi har även diskuterat detta ämne tidigare då det var ett tag sen han såg denna video för första gången. Mycket blev sagt och bl a att det är intressant varför denna kille väljer att lägga upp en sådan video med det ämnet och den händelsen. Det intressanta började dock när min son säger att "jag gick in och läste om feminism och humanism". Nu hade det plötsligt blivit en av våra kvällar då vi pratar nästan i mun på varandra och tiden rusar iväg för att båda finner det så intressant. Inser stolt att min son börjar bli vuxen. Min pojke är klok. 

Du kanske även gillar
You may also like
http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/06/bakad-dodskalle-baked-skull.html

Onyx

Silver oxidised, onyx, agate

När jag var 18 år arbetade jag på Åhléns i Södertälje. Den nyöppnade kondisdisken blev mitt revir. Den var placerad så att vi sålde dessa nygräddade bakverk både direkt ut till kunderna och till de som redan var inne i butiken. En dag hade vi något jippo på gång för det var en man som ställt ett stort bord utanför kassorna med en massa stensmycken på. Redan då eller egentligen redan sen jag var barn var jag en stensamlare. Smycken fanns det. Det var det som var fokus. Men. Jag såg bara en sten. Den låg där. Såg mig när jag såg den. Som ett camésmycke. Som en vacker flickas ansikte i profil. Som vilken flicka som helst. Den var min. 

Karln som sålde alla dessa färgglada smycken var i min värld en indian. Förmodligen var han från Peru tänker jag idag. Vacker förstås som alla vackra stenar. Frågade med glittrande ögon vad stenen kostade. Den är inte till salu, sa han aningen förvånad över vad jag pekade på. Stenen var ju grov och inget fäste fanns. Men, jag vill inte ha något annat jag vill ha just den stenen. Mitt svar var så rakt, ärligt utan en tillstymmelse till utrymme för att kunna övertalas till att köpa något annat från bordet. Han såg på mig. Ok, svarade han till sist. 40 kr. Kan du sätta på ett fäste på den frågade jag enkelt. Ja, det kunde han ju göra. Tack. Mitt tack kom från hjärtat och jag hoppas att han tog emot det. 

Denna skatt i sten har jag burit på kedjor och läder. Till sist hittade den hem. Tillsammans med en kungakedja i oxiderat silver och onyxstenar har den funnits hos mig under festliga och mindre festliga tillfällen med en ärbarhet.