Vägval i livet- Choises in life

Tidig morgon- Early morning

Ooty, India

Min dotter är en globetrotter i bemärkelsen att hon är en berest person. Hon planerar minutiöst och sen far hon iväg till de mest märkliga och skilda projekt. 

Inser att en del av vad jag som förälder är, på något konstigt vis fortplantar sig till barnen. Inget medvetet. Älskar att möta andra kulturer, människor, språk som är så fantastiskt roligt, hantverk och hur lika det kan yttra sig i så olika delar av världen som t ex norra Tailand och norra Sverige. Jag har alltid varit nyfiken av mig oavsett om det handlar om maträtter, kläder, smycken eller traditioner. Allt som är annorlunda och jag kan lära mig något av.

Vi gjorde en fantastisk resa till Indien min dotter och jag. En dag när vi som vanligt satt på en buss och  skumpade utropade jag " Titta, titta på det där! Ser du? Ser du hur vackert det är? Kolla in färgerna!" mm. Till sist en dag sa hon med en tålmodig mammas röst "Mamma inser du att du låter som ett barn?" Va?! Jag fattade ingenting. Jag var bara glad och varm och glad. Det visade sig att jag låtit så mer eller mindre varje dag från dag ett i Indien. Nu hade dag fjorton passerat så hon började nog tröttna. Med ett kärleksfullt leende, lite ursäktande sa hon -men mamma du slutar ju aldrig att förundras över det vi ser. Sant. Som ett barn. 

Vi pratade om varför jag har mitt sätt att tänka då jag inte gjort så vansinnigt många långresor. Kom fram till bland annat att mitt åkande fram och åter på havet mellan Stockholm och Helsinki gav mig detsamma som hennes vandringar gav henne på Mallorca. 

Tid till kontemplation. Tid till sig själv. Tid till att lära sig att se. Tid till att vara och ta till vara. Tid till att känna. Tid till att uppskatta. Tid till att skratta och vara tacksam.

 Min dotter sa något väldigt klokt. Hon sa att "ju mer jag reser desto mindre vet jag". 
Underbart kloka dotter som nu är vuxen. 
Alltid min lilla dotter.