Mosaik återbruk
Recycled mosaik
Nyårsafton 20131231 gav jag mig själv ett nyårslöfte. Jag ska meditera mera. Svarade spontant och med en säkerhet som visade på att mycket tanke kretsat kring detta den sista tiden.
Från den 3:e jan har jag klivit upp en halv timme tidigare och satt mig och mediterat. Så jag är på god väg att starta en daglig rutin. Har mediterat mer eller mindre flera gånger i veckan under ca 15 år och känner nu att det är dags att utveckla det till mer än sporadisk stresshantering och akut pigghetsgivare efter en dålig natts sömn.
Därav kom löften kom på tal en dag med en vän och jag kläcker ur mig att jag endast ger löften jag kan hålla. Sant. Sant. Sant.
Om jag inte brutit kontakten med den personen. Eller om jag glömt något som jag borde komma ihåg. Eller om jag undermedvetet alltid glömmer just det löftet som jag egentligen inte har någon som helst möjlighet att hålla längre. Inte vill hålla. Eller kan hålla för att det är alldeles för svårt och känslomässigt arbetsamt. Alldeles för mycket att ta tag i innan jag kan återgå till att hålla det löfte jag någon gång gett. Minns jag ens alla mina löften? Icke. Alldeles omöjligt.
Har jag brutit löften? Absolut. Med all säkerhet.
Jag är uppfostrad till att jag ska vara ärlig. Att ljuga och bedra är fatala misstag jag tidigt fått rätta till. Att snatta i en butik har jag bittert ångrat. En gång aldrig mer. Mina föräldrar såg till att jag i mellanstadieåldern fick lov att lämna tillbaka de snattade luktsuddigummen som en klasskamrat snattat och jag fått. Därmed hade jag snattat. Kalabalik i huset med andra ord. Skammen över att stå där med hatten i handen och be om förlåtelse och säga till klasskamraten att jag får inte och tänker aldrig mer ta emot något stulet, glömmer jag aldrig. Lättnaden jag kände efter det var gjort var obeskrivlig. Jag kunde andas ner till magen och jag log inombords av stolthet för jag vågade. Vågade gå emot. Stå på mig med den tryggheten att jag hade mina föräldrar bakom mig. Fasta bakom mig. Insåg ganska fort att det är betydligt lättare att vara rak och ärlig.
Det har trots allt tagit mig ända fram till dessa år att inse att det gäller även mig själv och mina behov. Att jag behöver ärlighet från mig själv vad gäller mig och mina känslor och behov. Vara ärlig är mer än att jag säger min mening trots att det kan vara obehagligt ibland. Anser att det är just då det kan vara avgörande för hur hela situationen utvecklar sig. Vet jag i benmärgen att något är fel säger jag det. Jag har tills sist insett att det ändå är viktigare att jag lyssnar på mig och min kropp och vad den behöver istället för att fokusera utåt. Det har tagit många år och många timmar av läsning, studier av mig själv och arbete. Arbete som flera gånger slutat med strider av tårar som rinner utmed kindbenen. Resultatet som alltid ger en lättnadskänsla. En liten del av ryggsäcken är ännu en gång borta. Arbetet lönar sig. Andningen går djupare och är lugnare igen.
Så till mitt löfte och min arrogans och högmod om att jag lovar endast det jag kan hålla. Jag backar. Jag tar tillbaka det och säger att jag gör så gott jag kan.
Minna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar