Barnen växer upp och har egna val att ta till. De är i sitt fulla liv. De är på väg. De har en riktning. Det är fantastiskt att se och vara med om deras resor. Mentala och fysiska resor.
Jag som mamma är alltid redo att ställa upp. En balansgång att ställa upp till en grad där jag försakar mig. Mina val. Det är trots allt så att jag lovade mig själv att den dagen jag har barn ska jag finnas för dem till de är vuxna. Det fortsätter självklart hela livet men blir en aning mer... distanserat, fysiskt och geografiskt. Jag finns här och kommer alltid att göra det. De väljer att ta kontakt. Jag låter dem vara. Hönsar inte lika mycket. Trots att det slinker ur mig en och annan kommentar som är lite ur tiden för en tjugotreårig dotter som flyttat redan som sjuttonåring. Eller till en snart artonårig son som tidigt var mer självgående än jag trodde att barn kan vara. När jag kommer hem från arbetet en torsdag är det oftast dammsuget. Maten är på gång eller klar om jag skrivit en påminnelse om att jag är hemma sent. Allt har jag hjälp med utan knorr. Det kan bero på att det inte knorras mycket överhuvudtaget hos oss. Raka puckar. Lättast så. Inga konstigheter.
Vi pratar mycket om manligt och kvinnligt. Hur olika vi kan vara och samtidigt är vi exakt lika i vissa avseenden. Samma behov. Samma vilja till visdom och kunskap. Samma sätt att vara kunskapstörstande. Vi är lika.
Älskar mina barn. Som jag inser att mina föräldrar älskar mig. Det är en balansgång detta med att ta över för mycket när jag ser att barnen växer upp. De behöver göra sina lärdomar själv. Låter dem göra dessa. Självklart diskuterar vi eventuella risker om sådana finns i livsvalen. De får alltid komma till mig med sina funderingar. De gör det och de får svar. Har jag inga svar tar jag reda på dem eller vi diskuterar detta tillsammans. Letar fram svaren.
Källkritik är en del av vår vardag i detta informationsflöde vi simmar runt i. Stäng av. Tänk och tänk kritiskt på vad dessa människor vill. Varför skriver de som de gör? Varför skriver vi överhuvudtaget? Vad är mitt val? Varför skriver jag?
För att existera. Jag skriver för att jag har, precis som alla jag möter något att berätta. Vardag, helg och de exklusiva erfarenheter som varje individ är delaktig i.
Vi är unika. Alla har vi vår historia. Jag lyssnar gärna på unga och gamla som har och vill berätta sin historia. Vi behöver som vi alltid gjort samlas kring lägerelden för att dela våra liv med varandra. Detta sker idag mycket via it. Det är och kommer att vara en stor del av vår kärna vad gäller kontakt. Trist. Tänker jag. Vi har tappat mycket av människorna, värmen, likheten och olikheten. Älskar olikheten. Vi är lika men så olika vi människor. Möter alla kulturer och har gjort det genom hela mitt liv då jag själv är invandrare. Möter och ler. Igenkännande och ibland utan att förstå. Tar då reda på istället för att stänga av och klandra eller döma. Det finns ofta om inte alltid en anledning till ett beteende. Det är den personens resa, livsberättelse, upplevelser fram till idag som gör ett beteende som jag bör ha respekt för. Trots att jag kanske fortfarande är oförstående.
Jag ska gå i en annan persons skor innan jag kan ha en åsikt eller i värsta fall döma ett beteende. Jag har min berättelse. Hur ser din ut och hur ser din grannes ut? Livet är rikt oavsett ursprung. Alla väljer vi hur vi möter livet. Hur vi samarbetar och sammanlänkar med alla som jag möter i vardagen. Hur ser världen ut om jag väljer att endast kommunicera via denna sfär. Vill jag kommunicera enbart enkelriktat. Nej, enkelt svar. Min dagliga dos av möten och nya tankar för mig i dessa nya möten gör min vardag till än mer färgsprakande. Världen har alltid haft och kommer alltid att ha berättare. Jag önskar vara en del av det.
Mina barn är berättare och jag kommer alltid att vara en del av dem i själ, hjärta och tanke.
Mina barn är berättare och jag kommer alltid att vara en del av dem i själ, hjärta och tanke.
Tack
