Orddans del två

detalj, mosaik, återbruk, tröskel

detail, mosaic, recycled, threshold

Del två

Jag satt på en lektion och lyssnade på en föreläsning om hur vi individer är olika i vårt sätt att kommunicera. Hon ritade upp tre olika typer på tavlan. Jag läser den första och känner att det stämmer ju riktigt bra på mig. Sen kommer den andra och ja, just det stämmer ju också. Den tredje var ju även den då väldigt sann vad gäller mig och mitt sätt att vara. Funderar febrilt och lyssnar på föreläsaren som samtidigt säger att ofta är vi en av dessa men kan även vara två. Ok... min hjärna går på högvarv. En fråga! Jag har sträckt upp min hand. Ja, svarar personen. Kan man vara alla tre?! Min panik och insikt är insvepta i orden. Klassen skrattar högt. -Ja, jo det kan man, svarar hon och fortsätter sen, -fast det är inte så vanligt. 

Nej, självklart inte! EEEEH, är det konstigt om min karl där hemma ibland ser ut som han sett en utomjording när jag öppnar munnen, att han inte har en aning om hur och när han ska prata med mig och på vilket sätt. Det finns enligt denna föreläsning tre sätt! Är det konstigt att jag inte förstår vad han försöker säga! Varför svarar han som om han inte lyssnat alls? Varför? Varför? 

Vem är han? Det är solklart. Han var en av dessa tre... 

På kvällen blir det diskussion om något väldigt trivialt och båda mulnar ihop. Stolta, egentligen för trötta och rädda för att börja ta upp tråden igen. Vem har rätt, vem har fel? Har någon fel? Envisheten klampar på. Minna du har gått kursen, tänkt! Jag låg en stund och till sist vänder jag mig om och ser på hans ryggtavla. -Du? 

-ja... kommer svaret lite förvånat och tveksamt. -Titta på mig, säger jag och ser honom vända sig mot mig. 

-Hur känner du när jag säger.....? 

Det var som magi! Karln bokstavligen sprutade ur sig fullständigt solklara meningar som gav färg åt hela sovrummet. Jag började skratta högt. Han förnärmad efter att öppnat sitt hjärta åt mig. Snabbt förklarade jag vad vi lärt oss på utbildningen idag. Förklarade varför det oftast är så rätt och så enkelt mellan oss och varför det plötsligt inte funkar alls. Helt utan anledning tycks det som att vi är två parallella filer som desperat och panikartat försöker korsa varandra. Försöker nå varandra. Misslyckas väldigt ofta och sorgen kommer som en beställning över hur vårt liv utvecklas. Mitt enorma känslobatteri, kombinerat med en hög analytisk del samtidigt som det kontemplativa finns i lika stor del. KAOS. Jag är alltså orsaken till mycket av våra bekymmer av kommunikationsbrist. Det betyder att vi båda nu är medvetna om vad som är vad. Att vi lär oss om vi vill och lyssnar in var den andra befinner sig, det vill säga jag befinner mig, för karln är ju solklar. 

Så, mitt arbete blir att vara den lugna och/ eller känslosamma eller skall jag vara analytisk för att kunna svara på de känslosamma uttalanden som kommer ur hans mun?! Oj, eeeh, hur var det nu?! Jag ska om jag önskar nå fram till en person läsa av i vilken av dessa tre som individen befinner sig i. Så, jag ska vara känslosam. Hm, är det det som kallas för ett passionerat förhållande. Temperamentsfullt förhållande eller bara fullständigt oplanerat känslosvall som flödar och ger. Tror ändå att det ligger lite mer i honom en enbart en del. Så, nu återstår att ta reda på vilken mer han är. 

Ofta gör vi detta automatiskt. Läser av och lägger till samma beteende som motparten. Ibland som i ett nära förhållande oavsett om det handlar om arbete eller privatliv så går vi helt förbi varandra i orden. Den ena uppfattar inte alls det jag säger, verkar inte vilja höra. Tar ett beslut i rakt motsatt riktning. Jag som kvinna, främst som Minna och känslig i dessa lägen anser att personen gör det med flit. Muckar. Bråkar och vill dominera. Tills jag inser att vi är två i denna orddans. Vad säger jag och på vilket sätt. Vilka ord använder jag och vad gör motparten. Ständig dans, ständig kommunikation. Är det konstigt om vi håller fast vid de personer som vi vet hur de fungerar. De personerna som vi är trygga med oavsett hur vi pratar och härjar ur oss känslor. Det är trots allt arbetsamt att lära känna en ny individ. 
Med en del däremot är det som om jag känt personen i hela mitt liv. Trots att jag precis träffat den. Samma kategori av kommunikation. Samma kreativa tänk, samma analytiska tänk eller helt enkelt en kännande, ordanvändande och inlyssnande, kontemplativ 

person. Oj, tänk om vi träffats i ett tidigare liv? Då, har vi ännu ett spektra att leva med. Livet, kärleken är intressant och en kommunikation som börjar och fortsätter med mig själv.  
Tack