Where the Bead speaks

Antika trade beads, vintagefynd, återbruk, silver 925

Antique trade beads, vintage finds, reuse, silver 925

Min beresta dotter åkte till Ghana på en biståndsresa. Ganska snart berättade hon om en pärlmarknad som hon hade fått reda på. Jag var självklart lycklig över att ännu en gång ha möjlighet att handla lokalt och att handla återvunna glaspärlor vilket jag visste tillverkades i Ghana. Det märkliga var att det fanns bara &%!# inget som var fint mamma. Ok, konstigt. Men ok. Tänkte jag.

Hon kommer äntligen hem efter flera månaders resande och har med sig en bok till mig, om pärlor. "Where the Bead speaks". Jag ler. Inser att jag kommer att se allt det vackra som människan kan åstadkomma när fantasi, material och tid finns. Och fick jag se! 

Alla färger, alla mönster och former som dansade framför mig. Jag började läsa den samma kväll.

Sen fick jag se foton från Dotras resa. Foton från bl a denna dåliga pärlmarknad. Hm... skojar du, utbrast jag. Har du varit här? Ja, svarar min dotter. Jag börjar skratta. Men, du sa ju att det inte fanns något. Nej, jag sa att det fanns bara skräp, svarade hon. Nu skrattar jag ordentligt.

Så min fantastiska dotter har gått omkring på en av de mest fantastiska marknader jag som smyckestillverkare kan tänka mig i materialväg och hon tänker skräp, det här gillar inte mamma. Vi kikade i boken jag fått och jag visade bilder. Ja, det fanns sånt svarar hon nu lite urskuldande. Men mamma, menar du att du tycker att det där är snyggt? Jag stängde igen boken och sa jag älskar dig. Vi insåg att mitt skapandeintresse och hennes resande kanske inte riktigt går att kombinera. Vi är lika men inte lika i allt, dotter och jag. Älskar dig.

Stor opraktisk och vacker

Silver 925

Denna ring kommer alltid att få mig att minnas en kollega från metallutbildningen. Vi diskuterade någon uppgift och resonerade om olika val av material och när jag var klar över vad jag ville så kom hennes logiska fråga "måste allt vara så praktiskt jämt?" JA, var mitt bestämda svar. Man ska kunna använda smyckena som jag gör varje dag, utan att de är i vägen eller är rena installationer på kroppen. Min intention var att göra smycken som är vackra och som går att slita på. Enkelt. 
Jag hade nämligen för en massa år sen arbetat för en av våra fortfarande existerande smyckekedjor. Inga namn nämnda. Det var tyvärr så att mycket av smyckena gick sönder av den enkla anledningen att kedjorna som det otroligt söta hängsmycket satt på var alldeles för tunt och gick av på barnet efter första vändan på dagis. Lagning, vad kostar det? Det minns jag som igår. 110 kr för minsta lilla lödning. Tänk då att kedjan kostade 30 kr från början. Nog om det. Det var över tjugo (!) år sedan. 
Jag har sedan länge insett att behovet av att göra dessa tokiga, galna, stora och ibland alldeles omöjliga smycken är ren lust och glädje. Idén behöver prövas. Den behöver förverkligas. Ses av åtminstone mig själv. Oftast leder dessa idéer till totalt annat men lite mer praktiskt. Det arbetssättet vill jag ha. Så ringen på bilden var en av de första jag gjorde som var just så stor och opraktisk att den platsade i genren "stor opraktisk och vacker". 

Löften- Promises

Mosaik återbruk

Recycled mosaik

Nyårsafton 20131231 gav jag mig själv ett nyårslöfte. Jag ska meditera mera. Svarade spontant och med en säkerhet som visade på att mycket tanke kretsat kring detta den sista tiden.

Från den 3:e jan har jag klivit upp en halv timme tidigare och satt mig och mediterat. Så jag är på god väg att starta en daglig rutin. Har mediterat mer eller mindre flera gånger i veckan under ca 15 år och känner nu att det är dags att utveckla det till mer än sporadisk stresshantering och akut pigghetsgivare efter en dålig natts sömn.

Därav kom löften kom på tal en dag med en vän och jag kläcker ur mig att jag endast ger löften jag kan hålla. Sant. Sant. Sant.

Om jag inte brutit kontakten med den personen. Eller om jag glömt något som jag borde komma ihåg. Eller om jag undermedvetet alltid glömmer just det löftet som jag egentligen inte har någon som helst möjlighet att hålla längre. Inte vill hålla. Eller kan hålla för att det är alldeles för svårt och känslomässigt arbetsamt. Alldeles för mycket att ta tag i innan jag kan återgå till att hålla det löfte jag någon gång gett. Minns jag ens alla mina löften? Icke. Alldeles omöjligt.

Har jag brutit löften? Absolut. Med all säkerhet.

 Jag är uppfostrad till att jag ska vara ärlig. Att ljuga och bedra är fatala misstag jag tidigt fått rätta till.  Att snatta i en butik har jag bittert ångrat. En gång aldrig mer. Mina föräldrar såg till att jag i mellanstadieåldern fick lov att lämna tillbaka de snattade luktsuddigummen som en klasskamrat snattat och jag fått. Därmed hade jag snattat. Kalabalik i huset med andra ord. Skammen över att stå där med hatten i handen och be om förlåtelse och säga till klasskamraten att jag får inte och tänker aldrig mer ta emot något stulet, glömmer jag aldrig. Lättnaden jag kände efter det var gjort var obeskrivlig. Jag kunde andas ner till magen och jag log inombords av stolthet för jag vågade. Vågade gå emot. Stå på mig med den tryggheten att jag hade mina föräldrar bakom mig. Fasta bakom mig. Insåg ganska fort att det är betydligt lättare att vara rak och ärlig. 

Det har trots allt tagit mig ända fram till dessa år att inse att det gäller även mig själv och mina behov. Att jag behöver ärlighet från mig själv vad gäller mig och mina känslor och behov. Vara ärlig är mer än att jag säger min mening trots att det kan vara obehagligt ibland. Anser att det är just då det kan vara avgörande för hur hela situationen utvecklar sig. Vet jag i benmärgen att något är fel säger jag det. Jag har tills sist insett att det ändå är viktigare att jag lyssnar på mig och min kropp och vad den behöver istället för att fokusera utåt. Det har tagit många år och många timmar av läsning, studier av mig själv och arbete. Arbete som flera gånger slutat med strider av tårar som rinner utmed kindbenen. Resultatet som alltid ger en lättnadskänsla. En liten del av ryggsäcken är ännu en gång borta. Arbetet lönar sig. Andningen går djupare och är lugnare igen.

Så till mitt löfte och min arrogans och högmod om att jag lovar endast det jag kan hålla. Jag backar. Jag tar tillbaka det och säger att jag gör så gott jag kan. 

Minna

Kulta vaikka onkin hopeaa- Gold even if it is silver

Silver, cultured pearl, letters

Jag och min sjuttonåriga son pratade härom kvällen om ord. Vikten av att välja rätt ord. Allt startade med en diskussion om en video som han sett på Youtube. Den handlade om feminism och diskuterade en specifik händelse som utmynnade i en ensidig och aggressiv version av feminismen. Vi har även diskuterat detta ämne tidigare då det var ett tag sen han såg denna video för första gången. Mycket blev sagt och bl a att det är intressant varför denna kille väljer att lägga upp en sådan video med det ämnet och den händelsen. Det intressanta började dock när min son säger att "jag gick in och läste om feminism och humanism". Nu hade det plötsligt blivit en av våra kvällar då vi pratar nästan i mun på varandra och tiden rusar iväg för att båda finner det så intressant. Inser stolt att min son börjar bli vuxen. Min pojke är klok. 

Du kanske även gillar
You may also like
http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/06/bakad-dodskalle-baked-skull.html

Onyx

Silver oxidised, onyx, agate

När jag var 18 år arbetade jag på Åhléns i Södertälje. Den nyöppnade kondisdisken blev mitt revir. Den var placerad så att vi sålde dessa nygräddade bakverk både direkt ut till kunderna och till de som redan var inne i butiken. En dag hade vi något jippo på gång för det var en man som ställt ett stort bord utanför kassorna med en massa stensmycken på. Redan då eller egentligen redan sen jag var barn var jag en stensamlare. Smycken fanns det. Det var det som var fokus. Men. Jag såg bara en sten. Den låg där. Såg mig när jag såg den. Som ett camésmycke. Som en vacker flickas ansikte i profil. Som vilken flicka som helst. Den var min. 

Karln som sålde alla dessa färgglada smycken var i min värld en indian. Förmodligen var han från Peru tänker jag idag. Vacker förstås som alla vackra stenar. Frågade med glittrande ögon vad stenen kostade. Den är inte till salu, sa han aningen förvånad över vad jag pekade på. Stenen var ju grov och inget fäste fanns. Men, jag vill inte ha något annat jag vill ha just den stenen. Mitt svar var så rakt, ärligt utan en tillstymmelse till utrymme för att kunna övertalas till att köpa något annat från bordet. Han såg på mig. Ok, svarade han till sist. 40 kr. Kan du sätta på ett fäste på den frågade jag enkelt. Ja, det kunde han ju göra. Tack. Mitt tack kom från hjärtat och jag hoppas att han tog emot det. 

Denna skatt i sten har jag burit på kedjor och läder. Till sist hittade den hem. Tillsammans med en kungakedja i oxiderat silver och onyxstenar har den funnits hos mig under festliga och mindre festliga tillfällen med en ärbarhet.