Mentor

 Mentor

Falun

Jag har numera en mentor. Hon vet inte om det själv. Att jag utnämnt henne till detta. Det gör inget. Hon gör saker som jag önskar att jag gjort för länge sen. Hon ger mig mentala sparkar. Ordentligt men med en finsk sisu envishet. Rakt på. Inga krusiduller här inte. Jag tål det. Jag behöver det. Jag är på så god väg med att vara trött på att harva mig fram. Jag gör snubbelkrok på mig själv genom att arbeta efter ideal istället för att arbeta för att tjäna pengar och faktiskt kunna göra det på något jag älskar att göra. Skapa.

Det är en ynnest att jag kan göra detta. Deltid än så länge. Deltid kommer det att fortsätta att vara om jag inte börjar tänka och tänka ordentligt. 

Du måste sluta jobba i verkstan. Du ska sälja. Du har ju hur mycket som helst som är klart. Jo, tack. Jag vet. 

Hur? Tiden? Hos vem? Var? Frustration och en aning likgiltighet blandat med någon form av passivitet. Jag är ju i det arbete jag önskar mig mest av allt. Jag behöver ju inte söka något annat. Jag älskar att lösa problem. Hitta nya idéer. Det är inget problem. 

Tidig morgon, Ooty, India


Hittills har jag insett att jag själv är mitt största hinder vad gäller att lyckas med mitt företag eller inte. Jag är ansvarig för att utveckla mitt företag. Jag har levt ensam och fortsatt att kämpa på med mitt skapande. Jag har kämpat. Kämpat för att få utlopp för alla idéer. Det säljer jag inte. Inte än. Jag behöver ett nytt tänk om jag ska synas. Lite i taget. Små steg som nu börjar ge effekt. Jag tar de sista besluten tack vare personer jag mött som förmodligen inte ens vet om att det de sagt varit droppen som fått mig att inse att nu har min bägare blivit full. Det är dags att ta ett nytt glas. Fylla en ny bägare med nya idéer. 

Nytt tänk. För att komma framåt. Ta klivet och på riktigt bli företagare. Våga ta klivet ut i företagandet. Våga vara jag och mitt skapande. Våga stå för mitt. 

Den största rädslan människan har är att hon lyckas. Lång resa och nu är jag framme. 

För denna gång.

Tack



Lugnet, Falun