Visar inlägg med etikett dotter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dotter. Visa alla inlägg

2014-07-17

Semester från Baños till Falun


Semester

Min semestervecka blev en sjukskrivningsvecka! 
Första gången det händer. Jag är ju alltid frisk. Eller jag är alltid på arbetet fast det är lite segt med någon förkylning eller liknande. 



Så nu har jag börjat mitt arbete igen och det är lite segt må jag säga. Det är tur att det endast är tre veckors arbete sen ska jag ha två veckor semester. 

Märklig sommar. 

Yngsta barnet, min son Max, har fått sommarjobb vilket betyder att han arbetar må-fr 7-16. I nästan sju veckor på raken! Han och jag är lika glada över det men det känns märkligt. Min yngsta är nu vuxen. 
Arbetar och tjänar egna pengar. 


Max på Bojsen Beach, Falun


Nästa sak är att min dotter beslutade sig för att komma hem för fiiiin svensk sommar. Det är härligt och underligt. Att ha en vuxen unge hemma. Boende hos mig igen. Det går bra. Det känns bara annorlunda. Det är som att hon gästar oss. Tacksam för att jag får rå om henne en stund igen. Hon ska snart iväg på nya äventyr så jag ställer allt lite på vänt för hon kommer i första rummet. Sen kommer allt annat. 
Vill ta vara på alla stunder och samtidigt ta hand om mig och det jag vill göra. Balansgång som vanligt i livet.  
Vi får se åt vilket håll i världen som hennes nästa arbete för henne. 


Riobamba, Ecuador
Photo by Miia Lindgren


Världen är stor och ändå så liten idag. Allt är nära och trots allt är det inte nog med att skypea en gång i veckan. Det är inte nog att prata över en bildskärm. Det ska vara tvärs över det välanvända köksbordet och en kopp kaffe framför oss som alltid hinner bli kall för det är så mycket som ska pratas igenom. Vi äter och vi pratar. Vi plockar fram mer och vi äter mer. Vi pratar mer. Vi skrattar och vi filosoferar. Vi mår bra.
Mitt i allt kommer sonen in och det blir än mer intensivt. Det är liv. Det är livet. 


Miia i Baños, Ecuador
"Trähuset vid världens ände"
Photo by Clair Flynn

När det är som bäst. 
TACK

2014-05-14

Paulo Coelho


Paulo Coelho

Oj, vad jag älskar denne författare. Denne man. Han är vanlig och ändå allt annat än vanlig. Han har levt och lever med sina över sextio år än. Varje dag. Det är en ynnest, igen, att lära känna en person som det blir genom hans böcker. En individ som reser och det längre än det rent fysiska. Denna resa är stor. Den är tuff och den är brutal. Den är kärleksfull och den är vacker. Den är livet. När vi vågar leva den. Den inre.


Nya boken ska öppnas ikväll!


Arbetar med att våga leva. Att våga det jag önskar. Varje dag. Ett arbete som jag tar emot och önskar välkommen. En del dagar mindre positivt andra dagar ler jag från magen och tar emot livet. 

Har en kollega som känns som en vän. Hon går en pilgrimsväg som jag funderat på i ca tio år. Det är dags. Har redan frågat min snart vuxne son om det skulle vara ok om jag gick den under några veckor i sommar. Det är klart, svarar denne fine unge man. Mina barn är snart vuxna, båda två!

Inte bara den enormt vackra själ till dotter som är på andra sidan av Atlanten och förverkligar sina drömmar. Jag har snart en till som är på god väg att förverkliga sina mål, sina visioner. 
En ny tid stundar. Igen.


Min, i själ och hjärta, vackra dotter


Livet är en skola. Minns mina egna ord till min då unga dotter under en tid då det var allt annat än enkelt. Livet känns fortfarande som en skola. För mig. För min resa. Mitt inre. Att våga möta mig. Det är det vackra och det svåra i livet. Det är en utmaning och jag antar den. Igen. 


Alhambra, Granada, España


Så, Santiago de Compostela,
jag tror att vi kan ses snart.