Hela natten lång fortsätter!

Hela natten lång

Fortsättning följer 

Jag har sedan 7:e maj slutat med gluten. En massa faktorer har gjort att jag önskar prova. Mår jag bättre utan, undrar jag. (Många matförändringar har det varit i mitt liv och nu verkar det definitivt som att även laktos absolut är något jag ska undvika.) Magsmärtorna med kallsvett till är inte roliga. 

Min mor har lidit alla kval genom ca 30 år! För två månader sedan fick hon äntligen besked om att hon är glutenallergiker. Hennes värden var otroligt höga! (eller låga?!) Läkaren sa att hon var ett intressant fall. Min mor däremot som genom åren gjort ett antal gastroskopier och andra (o)trevliga undersökningar svarade på beskedet med ett: Jag tror det inte. 

Läkaren tittade på henne och sa: Gå hem och gråt. 
Trettio år. Av svullnad, av smärtor, av trötthet som ger ett begränsat liv. Inga sociala aktiviteter står särskilt högt på listan av vad göra när livet och magen stökar till det. Tröttheten beskriver hon som hemsk. Hon kunde gå in i badrummet och hålla sig om huvudet och vagga fram och tillbaka och vilja bara lägga sig för att sova. Istället för att bege sig till något "måste" kafferep. 

Hon ville prata med mig och bad mig läsa om celiaki. Jag som har en trötthet som är långt ifrån vad den borde vara ringde VC och bad om ett antal prover. 
Mina glutenprover är dock bra. Spelar ingen roll. Efter att jag läst och hört om dessa prover och min mors provtagningar under 30 år så tänkte jag att allt är värt att prova för att må bra. 

Så nu har jag varit utan gluten i mer än tre veckor. Förra veckan vaknade jag vid sju som jag minns att jag alltid gjort tidigare om åren. Pigg och utvilad. Inget behov av att vända på mig och dra täcket över huvudet fanns. Jag log när jag vaknade. Log och var utvilad. 

Samma morgon började jag prata med Max, min son, om att jag sovit gott. Funderar en stund och jag utbrister plötsligt; -Max jag har sovit! Han ser på mig och svarar -Ja, det är väl bra. -Jag menar jag har inte haft min värk i benen. Jag har inte snurrat hela natten. Jag har sovit!, fortsätter jag med ett lugn och samtidigt en förvånad insikt i rösten och han ser upp från soffan och ser att jag är som lycklig. Jag sover. Insikten slår mig, tankarna går på högvarv. Gluten.

http://celiaki.se/celiaki-intoleranser-allergier/celiaki-glutenintolerans/symptom-2/

Nu har jag efter att jag insåg detta varit lite försiktig för jag har periodvis sovit bra, även under dessa vansinniga år av ickesömn. Under någon natt. Nu har detta hållt i sig och jag fortsätter att sova gott. Värken är borta! Efter så många år av taskiga nätter är jag utvilad. Jag börjar känna igen mig i att vakna med ett leende. Jag sträcker på mig njutningsfullt och jag känner min kropp som inte är stel av att legat som i orörlig klump av slocknad Minna en hel natt, utan som en utvilad mjuk kropp. Jag har sovit mina timmar, jag har inte varit uppe flera gånger per natt, jag har inte vaknat efter att somnat, jag är avslappnad. Det är ljuvligt. 

Jag sover hela natten lång och det tycks fortsätta så! 

Mina provsvar gav dåliga järnvärden igen, så nu är det intag av det som gäller. Detta på grund av min ärftliga anemi. 

http://www.privatmedicin.se/medicinboken/blodsjukdomar/pernicios-anemi/

http://wikbio.com/sv/anemi-symtom

Annars var allt bra. Glutenfria livet är ett nytt liv av att vara pigg, utvilad, smärtfri och glad över att få vara frisk. Känna mig frisk. 

PS Jag har slutat att se på flera filmer per natt för att få sova. DS

TACK!

Du kanske även gillar
You may also like

http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/05/hela-natten-lang.html

Löften- Promises

Mosaik återbruk

Recycled mosaik

Nyårsafton 20131231 gav jag mig själv ett nyårslöfte. Jag ska meditera mera. Svarade spontant och med en säkerhet som visade på att mycket tanke kretsat kring detta den sista tiden.

Från den 3:e jan har jag klivit upp en halv timme tidigare och satt mig och mediterat. Så jag är på god väg att starta en daglig rutin. Har mediterat mer eller mindre flera gånger i veckan under ca 15 år och känner nu att det är dags att utveckla det till mer än sporadisk stresshantering och akut pigghetsgivare efter en dålig natts sömn.

Därav kom löften kom på tal en dag med en vän och jag kläcker ur mig att jag endast ger löften jag kan hålla. Sant. Sant. Sant.

Om jag inte brutit kontakten med den personen. Eller om jag glömt något som jag borde komma ihåg. Eller om jag undermedvetet alltid glömmer just det löftet som jag egentligen inte har någon som helst möjlighet att hålla längre. Inte vill hålla. Eller kan hålla för att det är alldeles för svårt och känslomässigt arbetsamt. Alldeles för mycket att ta tag i innan jag kan återgå till att hålla det löfte jag någon gång gett. Minns jag ens alla mina löften? Icke. Alldeles omöjligt.

Har jag brutit löften? Absolut. Med all säkerhet.

 Jag är uppfostrad till att jag ska vara ärlig. Att ljuga och bedra är fatala misstag jag tidigt fått rätta till.  Att snatta i en butik har jag bittert ångrat. En gång aldrig mer. Mina föräldrar såg till att jag i mellanstadieåldern fick lov att lämna tillbaka de snattade luktsuddigummen som en klasskamrat snattat och jag fått. Därmed hade jag snattat. Kalabalik i huset med andra ord. Skammen över att stå där med hatten i handen och be om förlåtelse och säga till klasskamraten att jag får inte och tänker aldrig mer ta emot något stulet, glömmer jag aldrig. Lättnaden jag kände efter det var gjort var obeskrivlig. Jag kunde andas ner till magen och jag log inombords av stolthet för jag vågade. Vågade gå emot. Stå på mig med den tryggheten att jag hade mina föräldrar bakom mig. Fasta bakom mig. Insåg ganska fort att det är betydligt lättare att vara rak och ärlig. 

Det har trots allt tagit mig ända fram till dessa år att inse att det gäller även mig själv och mina behov. Att jag behöver ärlighet från mig själv vad gäller mig och mina känslor och behov. Vara ärlig är mer än att jag säger min mening trots att det kan vara obehagligt ibland. Anser att det är just då det kan vara avgörande för hur hela situationen utvecklar sig. Vet jag i benmärgen att något är fel säger jag det. Jag har tills sist insett att det ändå är viktigare att jag lyssnar på mig och min kropp och vad den behöver istället för att fokusera utåt. Det har tagit många år och många timmar av läsning, studier av mig själv och arbete. Arbete som flera gånger slutat med strider av tårar som rinner utmed kindbenen. Resultatet som alltid ger en lättnadskänsla. En liten del av ryggsäcken är ännu en gång borta. Arbetet lönar sig. Andningen går djupare och är lugnare igen.

Så till mitt löfte och min arrogans och högmod om att jag lovar endast det jag kan hålla. Jag backar. Jag tar tillbaka det och säger att jag gör så gott jag kan. 

Minna