Höst i Stockholm

Stockholm

Min dotter säger "mamma är det inte dags att åka ned till Stockholm och dansa lite och träffa din syster". Jo, kanske det... svarar jag lite dröjande. Tisdag kväll. Onsdag morgon funderar jag lite och tänker att jag kan ju höra. Är ledig just denna helg. Kanske kan jag höra om jag kan göra ett byte med någon på arbetet för att komma loss lite tidigare än efter kl 19 fredag kväll. Då är det aningen försent att ta sig med tåg till Stockholm och ta in på hotell för att dansa lite.

Skickar ett snabbt och spontant meddelande till syrran. "Jag känner för att dansa salsa och att bo en natt på hotell i Stockholm. Fika, prata, shoppa umgås och dansa". Jaaaa! Svarar hon fast egentligen finns det planer redan för fredag dag för henne. "Jag kollar upp", säger hon. Snart kom det: "Jag kan! Kollar upp hotell". 
"Ok, jag ringer arbetet". 

Japp, det gick. Tar en semesterdag och arbetar extra timmar onsdag. Hur blev det ett bra arrangemang? Hm, nåja. Arbetar heldag onsdag och stänger torsdag. Det gör att jag kraschar onsdag kväll och torsdag förmiddag hinner jag se mig om i garderoben. Tillräckligt för att inse att en uppdatering vore på sin plats. 
Torsdag kväll kom snabbt. Trött. Mat. Packa. Son som äter tid och otid. Otid mest. Särskilt då jag ska upp kl 0430. Då ska han äta en gång till och senast var kl 01... Hm, inser att min plan om en lugn och skön förmiddag ensam i Stockholm kan bli en riktigt trött förmiddag i Stockholm. Tåget. Sover på tåget, tänker jag.  

När jag sen sitter på detta tåg inser jag att det kommer att gå lika bra som efter en långflygning från Asien med sovandet. Är för trött. Tänker sov. Lugn. Andas. Tror att jag lyckades med någon minut för när jag sen slår upp mina yrvakna blå så är jag redan i Uppsala. Kliver upp och går på toaletten. Ser att jag visst sovit. Håret har nu en fin tilt på ena sidan. Tröttheten som gör mig stel och sliten är där. Kaffe. När jag kommer fram. Ordentlig frukost och kaffe. 

Klockan är lite över åtta på morgonen. Stockholm vaknar. Går. Strosar med mina fina kängor på fötterna. Täckjackan mot havskyliga höstvindar och ryggsäck. Går och vandrar förbi en Kahls kaffebutik. Det är full rulle av vana kaffedrickare på kö. De väntar på sin specialkaffe som mals ned och hälls upp i en mugg med lock. Tuff jargong. Kär och vänlig jargong mot de som kommer in som stammisar. De känner varandra. Åtminstone under den korta tid det tar att byta meningar medan man väntar på sitt svarta guld tidigt på morgonen. Det är en känsla av att höra till. Jag finns även om jag bor i en storstad. Kvarterskänslan mitt i centrum.

Vandrar vidare förbi gatan och tar mig förbi Sturegallerian. Nu är det snett upp och till vänster så har jag Nybrogatan snart framför mig. Går och hamnar i en värld av butiker blandat med polska byggarbetare som svär över en bränd motor som just gav upp i ett moln av svart rök. De skrattar och röker. Ser lite frågande ut och funderar över vad de nu ska göra. Går vidare. Kullerstenar och betongplattor, grus och spånskivor. Allt om vartannat med nätstängsel för att skydda oss som går på gatan. Vi som vill in i alla de roliga fina butikerna. En afro art kanske. En med te och hälsokost. Klädbutiker i mängder och sen svensk hantverksbutik. Med en av de vackrare jackor och kappor jag sett på länge. 

Rotslöjd blandat med tvåändsstickade, broderade vantar. DYRA och priset ger en fingervisning om att hantverk kostar och ska kosta. Det är fantastiskt vackert. 

Skyltfönster till Svensk Slöjd på Nybrogatan 23 i Stockholm
Här finns även Faluns Karin Ferners arbete till salu
http://www.svenskslojd.se/

Ull i maskinstickade tyger. Koftor, klänningar eller tunikor, filtar. Väskor i läder. Platta som för ett blad A4. Syrrans senare kommentar: "Hur ska jag kunna få plats med något i en sådan? Jag vill ha en väska med botten". Skrattar. Sant. Ibland är det det enda som fungerar. Särskilt om det är en väska jag ska klara mig med under en weekendresa. 

Går vidare och hamnar till sist vid saluhallen och går förbi även den. Hotellet och en säng! Snälla säg att jag har möjlighet att checka in runt tolv tänker jag. Får lämna in bagaget och går ut i solen. Solen skiner ned mellan gatorna. Tar mig till en sidogata med ett kafé som ser ut att vara en liten privat och med en tillmötesgående och trevlig ägare ser till att jag får stekta ägg med sallad och kaffe till frukost. Glutenfritt så det förslår!

Underbara ägg. Gulan rinner och jag slukar tomat och salladsblad med gul söt majs. Känner att det var nästan lunchdags med tanke på min tidiga start. 

Havregrynsgröten har gjort sitt under min minutrar då jag sov på tåget. Magen tar kurrande mot det som kommer. 
TACK

Går ut och tar mig nedåt. Ser Clarks skor i ett fönster, ser UGGs och tänker att jag är ledig. Vackra att se på inget annat. Går vidare. Hamnar förbi alla arbetare igen och tar emot solen i ansiktet. Går mot Nybroviken. Går över spårvagnsrälsen och vandrar mot Östasiatiska museét. Moderna museét tittade jag in på men gick ut igen. Var inte på humör. Modernt får vara för denna gång. 

Går vidare för snart öppnar den asiatiska världen. 

Skeppsholmsbron and the ship af Chapman

http://www.svenskaturistforeningen.se/sv/upptack/Omraden/Stockholmsomradet/Vandrarhem/chapman/


In och tar en runda. Ensam. Hör barn som stojar i ett rum bredvid skåpen, det brukar finnas ett fikarum för just klasser och de var nog inne i en sådan. 

Går uppför trapporna. Har endast mitt papper och en penna med mig. Inga foton. Ingen telefon med andra ord. Så, de får vila i skåpet. Jackan den fodrade likaså. Känner hur värmen börjar leta sig inåt i kroppen när timmarna börjar vandra mot tolv. 

Går en knapp timme och ser och är. Noterar fast inte på papperet utan bara ser. Är. 

Går ut igen med jackan på och hamnar i receptionen och museéshoppen. Den är obligatorisk. Där hittar jag boken. Smycken. På engelska. Jag tog aldrig någon bild och tror att jag ska komma ihåg exakt titel efteråt. Hm, det var en bok med bilder. Det gillar jag. Gamla antika smycken och de ger så vansinnigt med inspiration. Vi pratar tusentals år gamla smycken.

Hittar jag titeln i mitt minne är det bra annars ringer jag dit och frågar. Så är det. 

Ut i värmen och alla turister som glatt överraskade av sommarkänslan går och poserar vid bron för att förevigas. 

Lunch, Sushi på ett torg sen en promenad in till butikerna. Tillbaka och nu kommer jag snart in på rummet som då inte är klockan tolv utan tre. Långa underbara timmar senare med andra ord. 

Kvällen kom och möttes upp av mig och en av mina fina systrar. Den här gången. Värme, kärlek, vänskap, gemenskap, kvällssol på en uteservering med massor av glada människor som önskade greppa de sista varma kvällarna. 
Vin, vatten och en underbar fiskgryta med aioli. 

Me and my sister in Stockholm after spending time and dancing salsa all night long. 

Min syster och jag dagen efter både vin, mat, umgänge och en låååång natt av salsadansande. 

TACK underbara Stockholm!

Syster- Sister

Egen tid

Jag har i flera dagar haft min syster på besök. Ensam. 

Det var underbart. 

Prat. Mera prat. Ännu mer prat. Vi pratar ikapp oss. Alla månader som går, som gör att vi inte riktigt hinner vara i fas med varandras liv. Inser dock att vi även pratar om dåtid. En hel del. Ibland behöver jag backa flera år för att förstå dagen idag. Vad hände och vad har det gett mig som person. 

Vem är jag idag tack vare det som hände då. 

Svaren är att jag är fortfarande Minna. Polerad och en aning omslipad.

Vi har arbetat. Vi har bokfört och hon har gjort finliret som innebär bokslut och resultatbudget. Jag åkte då till verkstaden. Det var min insats i det arbetet. 

Halsband, koppar, återbruk, silver och läder
450 kr

Vi har gråtit. Vi har skrattat och vi har bara varit. 

Vi tog en promenad med nordlig vind i ryggen ned till stan. Jetplanen skakade om lite grann. Solen försökte nå ned till Slaggatan (med tre g). Vi hittade en låda som min fina systerdotter önskat sig till nattduksbord. Loppisfynd. En grön. Buteljgrön med metallbeslag. Sliten, smutsig och en aning skev. Och vacker!

Falun

Vi gick med lådan mellan oss utmed ån. Hemåt. Vinden ven runt krokarna. Kinderna blev rödare för varje minut. Blicken blev mildare då vi sakta gick och kikade på allt gammalt och vackert, nytt och vackert, charmigt och idylliskt. Jag som är så glad över att bo här vill att min syster ska tycka lika bra om stan. Det gör hon. Ännu mer för varje besök. 

Solen sken. 

Varma och hungriga värmde vi på gårdagens rotfrukter och kyckling. Film. När har jag sett en film med min syster? Det minns jag inte ens. Nu hade vi plötsligt tid att göra även sånt som egentligen känns som lite slöseri med dyrbar tid.

kladdkaka med Polly och ost

Berättandet och pratandet löser och ger så många svar. I livet, den väver ihop oss. Den skapar ett gemensamt liv. Trots att vi bor långt ifrån varandra. Tiden är underbar. Den är. Vi tar vara på den. Som vi vill. 

Tack fina syster  

Du kanske även gillar
You may also like

http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/06/blod-tjockare-vatten.html

Syster- Sister

Syster

Silver, quarts

Jag har turen att ha två fina systrar. Vi träffas väldigt sällan. För sällan då livet och allt som hör dit bara är. Livet och barnen. Det brukar handla om arbetet, ekonomi, förhållandet och/ eller barnen. Sällan är det någon annan faktor som kan stöka till en relation mellan syskon så mycket som dessa bitar. Stöka till... Barnen skulle de stöka till? Arbetet- byt. Förhållandet- gör något åt det. Ekonomi- gör en budget. Enkla lösningar och en del vill jag inte ens ta i med en pincett. Lösningarna alltså. Kombinera dessa faktorer och lägg till sjukdom och vi får en livscoctail som sällan är enkel. 

Livet kan ibland rumla runt ordentligt. Kanske för att jag själv rumlar runt med mig och mina egentliga önskningar. Jag tappar det jag i själen och hjärtat egentligen önskar för att livet går i så snabb fart. Glömmer att även jag har drömmar. Att även jag har en möjlighet att ta tid till mig själv. Att jag är värd min egen tid. 

Glömmer eller helt enkelt inte orkar. Det behöver finnas en plats för just tid för mig. En möjlighet att få stänga en dörr och bara få andas, tänka, fundera ut lösningar eller bara gråta. Stilla tårar för de övriga finns en dörr bort. Det är knepigt att hitta balansen när saker händer fort. När barnen, arbetet eller något i förhållandet på något vis förändras för snabbt för att jag ska kunna ha en möjlighet att med känslan känna, med tanken hinna tänka och sen ta rätt beslut. 

För fort. Betyder att de regler som finns i den annars lugna tillvaron plötsligt förändras. Av en person som är en del av min cirkel som ändrar något utan förvarning. Med eller utan vilje. Det kan skaka om grunden i hela tillvaron och en tid av sorg är ofta följden. Oavsett om det handlar om en partner som plötsligt som från tomma intet får för sig något helt oväntat. Han/ hon vill något som den andra inte har en aning om eller som bara är något som plötsligt dök upp i tanken och det är ett måste att förverkliga nu. Kan vara en familjemedlem som plötsligt gör något utan förvarning som ger följder för hela familjen. Det kan vara en nära vän som sviker ett förtroende så illa att det inte finns någon återvändo. Sjukdom eller olycka som gungar hela livet i full storm. Känns det som. Det kan ibland hända saker som gör att hela livet kapsejsar.

En reaktion, ett händelseförlopp sker som ibland är utan styrsel. En stig vandras som aldrig förut beträtts och det är långsamt. Försiktigt och oroligt. Den känns otrygg för vad är slutet. Rädslan styr. Vad finns när vi börjat på denna stig. Hur löser vi, hur tar vi ett steg i taget, hur orkar vi, hur kan jag leva i det här, med det här...

Många stunder i livet är såhär. Det är livet. Det är hur vi arbetar oss igenom dessa stunder som avgör, tror jag, hur livet fortsätter med eller utan en del av denna cirkel. 

Tack
Till mina systrar

Ooty, India

Sister

I am fortunate to have two lovely sisters. We meet very little. Too rarely because of life. Life and kids. It tends to be about work, finances, relationship and/ or about children. Rarely is there any other factor that could upset a relationship between siblings as much as these pieces. Messing up ... Kids would they mess up? Work- switch. The relationship- do something about it. Economy- make a budget. Simple solutions and something I would not even get in with a pair of tweezers. The solutions I meen. Combine these factors and add the disease and we get a coctail of life that is rarely simple. 

 Life can sometimes rumble around properly. Maybe because I myself spree with me and my true desires. I drop what I'm in the heart and soul, what I really wish for because life tends to go on fast speed. Forgetting that I too have dreams. I too have an opportunity to take time for myself. That I am worthy of my own time.

Forgetting or simply not bothered. There needs to be a place for the right time for me. An opportunity to be able to close a door and just breathe, think, find solutions or simply cry. Soft tears because the others are a door away. It's tricky to find the balance when things are happening fast. When the kids, work or something in the relationship in any way is changing too fast for me to have an opportunity to feel, to think and then take the right decision.

Too fast. Means that the rules contained in the otherwise tranquil existence suddenly changed. By a person who is a part of my circle that changes something without warning. With or without intent. It could shake the foundations of the whole of existence and a time of sadness is often the consequence. Whether it involves a partner who suddenly from nowhere get for something completely unexpected. He /she wants something that the other does not have a clue or just something that suddenly appeares in the mind and it is a must to do to a reality right now. May be a family member who suddenly does something without warning giving consequences for the whole family. It could be a close friend who betrays a trust so badly that there is no turning back. Illness or accident that rocks your whole life in a full storm. Does it feel like. It can sometimes happen things that make whole life capsize.

A reaction, a sequence of events occurs, sometimes without stability and control. I walk a path never before stepped on and it's slow. Carefull and anxious. It feels unsafe for what is the end. Fear controls. What is when we start on this path. How do we solve, how do we take one step at a time, how can we stand it, how can I live in it, with this ... 
Many times life is like this. That is life. It's how we work through these moments that determines, I think, how life goes on with or without a part of this circle. 
Thanks 
To my sisters