Bakad Dödskalle- Baked skull

Dödskalle 

Kundens sjal

customer shawl

Dödskalle som skall hänga på en armring som min egen. Ok, jag tog ett foto på den som gillades mest på en sjal kunden bar runt halsen. Jag ritade och funderade. Sedan tog jag gammalt silver som samma kund lämnat som material till just smycken. Återbruk. Nytt och gammalt. Gammalt som blir nytt. Armringen är ny, silvret i själva dödskallen återbruk.

Jag smälter silvret och bakar den fort som attan. Smälter flera gånger och ser vart det bär hän, låter lågan arbeta och hejdar den sedan innan hettan blir för stark och krymper ihop allt till en kula. Tång, gaslåga, handarbete och fantasi. 

Såhär blev den. 

Silver 

Skull- recycled silver

Via meddelanden visar det sig att kunden önskade en dödskalle på en platta, som min "...fast ristad dödskalle". Helt fel tolkat av mig! Hm, jag har sagt att jag ska göra en ny och kunden får bära denna under tiden. Tänker på hur jag ska göra den snyggt på en platta. Utsågad är enda alternativet för min verkstad. 

Ibland, om än väldigt sällan, blir det en knut i kommunikationen. Tror att kunden förstår mitt tänk och jag dennes. Så blev det inte denna gång. En knut blev det. 
Tack. Det betyder att jag ska fortsätta vara på topp och lyssna in. Arbeta och lära mig mer. 



Du kanske även gillar
You may also like

http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/01/kulta-vaikka-onkin-hopeaa-gold-even-if.html

Hearts to share

Heart 

Silver, partly recycled 

Tänker på alla människor jag mött de sista veckorna. Många via meddelanden. En del personligen. Tänker att vi alla är en del av varandra. Vi ger. Vi tar. Vi delar och vi är. 

Tänker att jag är egentligen ingenting utan alla dessa speglingar. Jag existerar ja. Utan någon. 

Absolut. 

Vad är jag utan någon annan? Det är en ganska svår fråga. Vi ska nog vara ordentligt trygga i oss själva för att kunna leva ett gott liv utan någon annan person. 

Vet att det inte finns någon möjlighet att som barn överleva utan mänsklig kontakt. Vi människor må vara starka i oss själva men utan annan mänsklig kontakt är vi nog ganska vilsna. 

Falun, Dalarna, Sweden

Mycket sker hos varandra. Mycket är stort. Stora saker som är svåra att hantera. Det är familjen. Det är en själv. Det är någon nära. Det är arbetet. Det är sjukdom. Det är livet. 

Tänker att det spelar ingen roll vem jag möter och börjar prata med så har vi alla våra svåra stunder som vi är mitt i eller faktiskt har kommit en bit på vägen för att bearbeta det svåra. Tänker att jag är tacksam för att få vara en del av det stora tunga som vi människor faktiskt i våra liv får uppleva. Jag är del i detta och jag lär mig. Varje dag. Att hantera mitt och andras sorger. Jag lär mig att ta del av mig och min sorg. Jag lär mig därmed att hantera och ta del av andras sorg. 

Det är en fantastisk upplevelse av ren tacksamhet och ödmjukhet att få ta del av en annan människas resa. 

Jag säger, ta vara på dig själv. Var snäll mot dig själv. 

Var uppmärksam på den andra som kan bete sig märkligt just mot dig. Det kan vara just du som gör dennes dag till en bättre dag än den var när personen vaknade. Vi har bara varandra. Vi är alla lika. 

Var snäll. Livet är nu.  

Tack

Gagnef, Dalarna, Sweden

Du kanske även gillar
You may also like

http://creamorminnajohanna.blogspot.se/2014/02/godis-candy.html

Berättare

Mosaic, recycle, detail

Barnen växer upp och har egna val att ta till. De är i sitt fulla liv. De är på väg. De har en riktning. Det är fantastiskt att se och vara med om deras resor. Mentala och fysiska resor. 

Jag som mamma är alltid redo att ställa upp. En balansgång att ställa upp till en grad där jag försakar mig. Mina val. Det är trots allt så att jag lovade mig själv att den dagen jag har barn ska jag finnas för dem till de är vuxna. Det fortsätter självklart hela livet men blir en aning mer... distanserat, fysiskt och geografiskt. Jag finns här och kommer alltid att göra det. De väljer att ta kontakt. Jag låter dem vara. Hönsar inte lika mycket. Trots att det slinker ur mig en och annan kommentar som är lite ur tiden för en tjugotreårig dotter som flyttat redan som sjuttonåring. Eller till en snart artonårig son som tidigt var mer självgående än jag trodde att barn kan vara. När jag kommer hem från arbetet en torsdag är det oftast dammsuget. Maten är på gång eller klar om jag skrivit en påminnelse om att jag är hemma sent. Allt har jag hjälp med utan knorr. Det kan bero på att det inte knorras mycket överhuvudtaget hos oss. Raka puckar. Lättast så. Inga konstigheter. 

Vi pratar mycket om manligt och kvinnligt. Hur olika vi kan vara och samtidigt är vi exakt lika i vissa avseenden. Samma behov. Samma vilja till visdom och kunskap. Samma sätt att vara kunskapstörstande. Vi är lika. 

Älskar mina barn. Som jag inser att mina föräldrar älskar mig. Det är en balansgång detta med att ta över för mycket när jag ser att barnen växer upp. De behöver göra sina lärdomar själv. Låter dem göra dessa. Självklart diskuterar vi eventuella risker om sådana finns i livsvalen. De får alltid komma till mig med sina funderingar. De gör det och de får svar. Har jag inga svar tar jag reda på dem eller vi diskuterar detta tillsammans. Letar fram svaren. 

Källkritik är en del av vår vardag i detta informationsflöde vi simmar runt i. Stäng av. Tänk och tänk kritiskt på vad dessa människor vill. Varför skriver de som de gör? Varför skriver vi överhuvudtaget? Vad är mitt val? Varför skriver jag? 

För att existera. Jag skriver för att jag har, precis som alla jag möter något att berätta. Vardag, helg och de exklusiva erfarenheter som varje individ är delaktig i. 

Vi är unika. Alla har vi vår historia. Jag lyssnar gärna på unga och gamla som har och vill berätta sin historia. Vi behöver som vi alltid gjort samlas kring lägerelden för att dela våra liv med varandra. Detta sker idag mycket via it. Det är och kommer att vara en stor del av vår kärna vad gäller kontakt. Trist. Tänker jag. Vi har tappat mycket av människorna, värmen, likheten och olikheten. Älskar olikheten. Vi är lika men så olika vi människor. Möter alla kulturer och har gjort det genom hela mitt liv då jag själv är invandrare. Möter och ler. Igenkännande och ibland utan att förstå. Tar då reda på istället för att stänga av och klandra eller döma. Det finns ofta om inte alltid en anledning till ett beteende. Det är den personens resa, livsberättelse, upplevelser fram till idag som gör ett beteende som jag bör ha respekt för. Trots att jag kanske fortfarande är oförstående.

Jag ska gå i en annan persons skor innan jag kan ha en åsikt eller i värsta fall döma ett beteende. Jag har min berättelse. Hur ser din ut och hur ser din grannes ut? Livet är rikt oavsett ursprung. Alla väljer vi hur vi möter livet. Hur vi samarbetar och sammanlänkar med alla som jag möter i vardagen. Hur ser världen ut om jag väljer att endast kommunicera via denna sfär. Vill jag kommunicera enbart enkelriktat. Nej, enkelt svar. Min dagliga dos av möten och nya tankar för mig i dessa nya möten gör min vardag till än mer färgsprakande. Världen har alltid haft och kommer alltid att ha berättare. Jag önskar vara en del av det. 

Mina barn är berättare och jag kommer alltid att vara en del av dem i själ, hjärta och tanke. 

Tack

Orddans del två

detalj, mosaik, återbruk, tröskel

detail, mosaic, recycled, threshold

Del två

Jag satt på en lektion och lyssnade på en föreläsning om hur vi individer är olika i vårt sätt att kommunicera. Hon ritade upp tre olika typer på tavlan. Jag läser den första och känner att det stämmer ju riktigt bra på mig. Sen kommer den andra och ja, just det stämmer ju också. Den tredje var ju även den då väldigt sann vad gäller mig och mitt sätt att vara. Funderar febrilt och lyssnar på föreläsaren som samtidigt säger att ofta är vi en av dessa men kan även vara två. Ok... min hjärna går på högvarv. En fråga! Jag har sträckt upp min hand. Ja, svarar personen. Kan man vara alla tre?! Min panik och insikt är insvepta i orden. Klassen skrattar högt. -Ja, jo det kan man, svarar hon och fortsätter sen, -fast det är inte så vanligt. 

Nej, självklart inte! EEEEH, är det konstigt om min karl där hemma ibland ser ut som han sett en utomjording när jag öppnar munnen, att han inte har en aning om hur och när han ska prata med mig och på vilket sätt. Det finns enligt denna föreläsning tre sätt! Är det konstigt att jag inte förstår vad han försöker säga! Varför svarar han som om han inte lyssnat alls? Varför? Varför? 

Vem är han? Det är solklart. Han var en av dessa tre... 

På kvällen blir det diskussion om något väldigt trivialt och båda mulnar ihop. Stolta, egentligen för trötta och rädda för att börja ta upp tråden igen. Vem har rätt, vem har fel? Har någon fel? Envisheten klampar på. Minna du har gått kursen, tänkt! Jag låg en stund och till sist vänder jag mig om och ser på hans ryggtavla. -Du? 

-ja... kommer svaret lite förvånat och tveksamt. -Titta på mig, säger jag och ser honom vända sig mot mig. 

-Hur känner du när jag säger.....? 

Det var som magi! Karln bokstavligen sprutade ur sig fullständigt solklara meningar som gav färg åt hela sovrummet. Jag började skratta högt. Han förnärmad efter att öppnat sitt hjärta åt mig. Snabbt förklarade jag vad vi lärt oss på utbildningen idag. Förklarade varför det oftast är så rätt och så enkelt mellan oss och varför det plötsligt inte funkar alls. Helt utan anledning tycks det som att vi är två parallella filer som desperat och panikartat försöker korsa varandra. Försöker nå varandra. Misslyckas väldigt ofta och sorgen kommer som en beställning över hur vårt liv utvecklas. Mitt enorma känslobatteri, kombinerat med en hög analytisk del samtidigt som det kontemplativa finns i lika stor del. KAOS. Jag är alltså orsaken till mycket av våra bekymmer av kommunikationsbrist. Det betyder att vi båda nu är medvetna om vad som är vad. Att vi lär oss om vi vill och lyssnar in var den andra befinner sig, det vill säga jag befinner mig, för karln är ju solklar. 

Så, mitt arbete blir att vara den lugna och/ eller känslosamma eller skall jag vara analytisk för att kunna svara på de känslosamma uttalanden som kommer ur hans mun?! Oj, eeeh, hur var det nu?! Jag ska om jag önskar nå fram till en person läsa av i vilken av dessa tre som individen befinner sig i. Så, jag ska vara känslosam. Hm, är det det som kallas för ett passionerat förhållande. Temperamentsfullt förhållande eller bara fullständigt oplanerat känslosvall som flödar och ger. Tror ändå att det ligger lite mer i honom en enbart en del. Så, nu återstår att ta reda på vilken mer han är. 

Ofta gör vi detta automatiskt. Läser av och lägger till samma beteende som motparten. Ibland som i ett nära förhållande oavsett om det handlar om arbete eller privatliv så går vi helt förbi varandra i orden. Den ena uppfattar inte alls det jag säger, verkar inte vilja höra. Tar ett beslut i rakt motsatt riktning. Jag som kvinna, främst som Minna och känslig i dessa lägen anser att personen gör det med flit. Muckar. Bråkar och vill dominera. Tills jag inser att vi är två i denna orddans. Vad säger jag och på vilket sätt. Vilka ord använder jag och vad gör motparten. Ständig dans, ständig kommunikation. Är det konstigt om vi håller fast vid de personer som vi vet hur de fungerar. De personerna som vi är trygga med oavsett hur vi pratar och härjar ur oss känslor. Det är trots allt arbetsamt att lära känna en ny individ. 
Med en del däremot är det som om jag känt personen i hela mitt liv. Trots att jag precis träffat den. Samma kategori av kommunikation. Samma kreativa tänk, samma analytiska tänk eller helt enkelt en kännande, ordanvändande och inlyssnande, kontemplativ 

person. Oj, tänk om vi träffats i ett tidigare liv? Då, har vi ännu ett spektra att leva med. Livet, kärleken är intressant och en kommunikation som börjar och fortsätter med mig själv.  
Tack

Dans av liv- Dance of life

Silver, trade beads, återvunnet, återbruk, antika pärlor

Silver, trade beads, recycle, reuse, antique beads

Himlen är så blå...

Arbetar gärna med ord. I det skrivna som i silvret. Använder ord för att må bra. På alla vis är ord en del av vårt liv. Mycket och för mycket är ren information vi ska ta ställning till i vår vardag. Jag väljer att stänga ned informationsflödet med jämna mellanrum för att vara jag. I mitt nu. 

Detta collie är tillverkat av gamla vackra stenar och pärlor som jag samlat på mig. Antingen är de från gamla halsband eller så har jag själv tillverkat keramikpärlor för tjugo år sen. Det är antika pärlor jag handlat på just antikaffärer eller som de vackraste för mig just nu trade beads. 

Where the Bead speaks

http://www.modernghana.com/news/364503/1/first-lady-launches-book-on-beads-in-koforidua.html

De är tillverkade i hela Europa från 1850 till 1900- talet. De är ett arv som Väst Afrika bär. De är färggranna, vackra och bär på liv. Mer än jag önskar vore sant. De är en vördnad för människan. Alla delar. Alla bitar. 

Orden i silver är ord som är för bäraren. Vackra, sanna och upplyftande. Vi är mycket och det är viktigt att komma ihåg att vi är mycket gott. Orden jag stämplat på dessa silverbitar är: JAG ÄR HEL, PERFEKT, STARK, KRAFTFULL, KÄRLEKSFULL, HARMONISK, LYCKLIG.

Den dansar och snurrar i full färgprakt och liv.

Tack

The sky is so blue...

I love to work with words. In written as in silver. I use words to feel good. In everyway words are a part of our lives. Much and too much is information we have to deal with in our daily lives. I choose to shut down this continous information flow every now and then to be me. In my now. 

This collie is made of beautiful old stones and beads I´ve collected. Either they are from old necklaces or ceramic beads made by me twenty years ago. There are antique beads I bought from antique shops or the most beautiful ones for me right now trade beads.

Where the Bead speaks

http://www.modernghana.com/news/364503/1/first-lady-launches-book-on-beads-in-koforidua.html

They are made in whole of Europe from mid 1750 to 1800 century. They are a legacy that the West Africa carries. They are colourful, beautiful and they are full of life. More than I wish were true. They are a reverence for the human being. All the parts. All the pieces.

The words in silver are words for the carrier. Beautiful, true and uplifting. The human being is a lot and it´s important to remember that a a big part is very good. The words that I stamped on these silverpieces are: I AM WHOLE, PERFECT, STRONG, POWERFUL, LOVING, HARMONIC, HAPPY.

It dances and spins in full splendor of colour and life.

Thankyou.

Leksandsväska- Bag Leksand

återbruk mocka, Leksandsband

37*25,5

reuse suede, ribbon from Leksand

CREAMOR bags

Väska i återbruk, skinn

24*15 cm

Reused bag, leather

Väskor kommer till av de bitar som jag har. Köper och slaktar gamla jackor mm. Denna är en av flera väskor där jag köpt en låda skinn som blivit över efter sofftillverkning. En del sömmar låter jag vara kvar som ett fingeravtryck. Bitar låter jag vara utan att klippa till kanter. Jag syr, överlappar och därmed blir alla unika. 

CREAMOR

Bags is born out of the pieces I have. Buy and slaughter old jackets and more. This is one of many bags made of leather leftovers from couch manufacturing that I bought. Some of the seames are remained as a fingerprint. Pieces of caracter is used instead of cutting the edges. I sew, overlap and thus becomes all unique.

CREAMOR

Löften- Promises

Mosaik återbruk

Recycled mosaik

Nyårsafton 20131231 gav jag mig själv ett nyårslöfte. Jag ska meditera mera. Svarade spontant och med en säkerhet som visade på att mycket tanke kretsat kring detta den sista tiden.

Från den 3:e jan har jag klivit upp en halv timme tidigare och satt mig och mediterat. Så jag är på god väg att starta en daglig rutin. Har mediterat mer eller mindre flera gånger i veckan under ca 15 år och känner nu att det är dags att utveckla det till mer än sporadisk stresshantering och akut pigghetsgivare efter en dålig natts sömn.

Därav kom löften kom på tal en dag med en vän och jag kläcker ur mig att jag endast ger löften jag kan hålla. Sant. Sant. Sant.

Om jag inte brutit kontakten med den personen. Eller om jag glömt något som jag borde komma ihåg. Eller om jag undermedvetet alltid glömmer just det löftet som jag egentligen inte har någon som helst möjlighet att hålla längre. Inte vill hålla. Eller kan hålla för att det är alldeles för svårt och känslomässigt arbetsamt. Alldeles för mycket att ta tag i innan jag kan återgå till att hålla det löfte jag någon gång gett. Minns jag ens alla mina löften? Icke. Alldeles omöjligt.

Har jag brutit löften? Absolut. Med all säkerhet.

 Jag är uppfostrad till att jag ska vara ärlig. Att ljuga och bedra är fatala misstag jag tidigt fått rätta till.  Att snatta i en butik har jag bittert ångrat. En gång aldrig mer. Mina föräldrar såg till att jag i mellanstadieåldern fick lov att lämna tillbaka de snattade luktsuddigummen som en klasskamrat snattat och jag fått. Därmed hade jag snattat. Kalabalik i huset med andra ord. Skammen över att stå där med hatten i handen och be om förlåtelse och säga till klasskamraten att jag får inte och tänker aldrig mer ta emot något stulet, glömmer jag aldrig. Lättnaden jag kände efter det var gjort var obeskrivlig. Jag kunde andas ner till magen och jag log inombords av stolthet för jag vågade. Vågade gå emot. Stå på mig med den tryggheten att jag hade mina föräldrar bakom mig. Fasta bakom mig. Insåg ganska fort att det är betydligt lättare att vara rak och ärlig. 

Det har trots allt tagit mig ända fram till dessa år att inse att det gäller även mig själv och mina behov. Att jag behöver ärlighet från mig själv vad gäller mig och mina känslor och behov. Vara ärlig är mer än att jag säger min mening trots att det kan vara obehagligt ibland. Anser att det är just då det kan vara avgörande för hur hela situationen utvecklar sig. Vet jag i benmärgen att något är fel säger jag det. Jag har tills sist insett att det ändå är viktigare att jag lyssnar på mig och min kropp och vad den behöver istället för att fokusera utåt. Det har tagit många år och många timmar av läsning, studier av mig själv och arbete. Arbete som flera gånger slutat med strider av tårar som rinner utmed kindbenen. Resultatet som alltid ger en lättnadskänsla. En liten del av ryggsäcken är ännu en gång borta. Arbetet lönar sig. Andningen går djupare och är lugnare igen.

Så till mitt löfte och min arrogans och högmod om att jag lovar endast det jag kan hålla. Jag backar. Jag tar tillbaka det och säger att jag gör så gott jag kan. 

Minna

Fångad- Captured

Gammalt blir nytt. Stenar och hängsmycken samlas ihop för att tillsammans bilda ett nytt unikt smycke.

Old meets new. Stones and pendants are gathered together to form a new unique piece of jewelery.

Mosaik

En liten del av en flera meter lång disk av mosaik. Återvunnet.

A detail of a several meters long counter of mosaic. Recycled.

Jord- Earth

Gamla pärlor i keramik jag tillverkat för snart 20 år sen. Nu återvunna med silver.

Old beads in ceramics I made for almost 20 years ago. Now recycled with silver. 



Mosaik återvunnet- Mosaic recycled

Detalj av mosaik framför vedspis. Tillverkad av återvunnet material.

Detail of mosaic. Made of recycled materials.