Berättare

Mosaic, recycle, detail

Barnen växer upp och har egna val att ta till. De är i sitt fulla liv. De är på väg. De har en riktning. Det är fantastiskt att se och vara med om deras resor. Mentala och fysiska resor. 

Jag som mamma är alltid redo att ställa upp. En balansgång att ställa upp till en grad där jag försakar mig. Mina val. Det är trots allt så att jag lovade mig själv att den dagen jag har barn ska jag finnas för dem till de är vuxna. Det fortsätter självklart hela livet men blir en aning mer... distanserat, fysiskt och geografiskt. Jag finns här och kommer alltid att göra det. De väljer att ta kontakt. Jag låter dem vara. Hönsar inte lika mycket. Trots att det slinker ur mig en och annan kommentar som är lite ur tiden för en tjugotreårig dotter som flyttat redan som sjuttonåring. Eller till en snart artonårig son som tidigt var mer självgående än jag trodde att barn kan vara. När jag kommer hem från arbetet en torsdag är det oftast dammsuget. Maten är på gång eller klar om jag skrivit en påminnelse om att jag är hemma sent. Allt har jag hjälp med utan knorr. Det kan bero på att det inte knorras mycket överhuvudtaget hos oss. Raka puckar. Lättast så. Inga konstigheter. 

Vi pratar mycket om manligt och kvinnligt. Hur olika vi kan vara och samtidigt är vi exakt lika i vissa avseenden. Samma behov. Samma vilja till visdom och kunskap. Samma sätt att vara kunskapstörstande. Vi är lika. 

Älskar mina barn. Som jag inser att mina föräldrar älskar mig. Det är en balansgång detta med att ta över för mycket när jag ser att barnen växer upp. De behöver göra sina lärdomar själv. Låter dem göra dessa. Självklart diskuterar vi eventuella risker om sådana finns i livsvalen. De får alltid komma till mig med sina funderingar. De gör det och de får svar. Har jag inga svar tar jag reda på dem eller vi diskuterar detta tillsammans. Letar fram svaren. 

Källkritik är en del av vår vardag i detta informationsflöde vi simmar runt i. Stäng av. Tänk och tänk kritiskt på vad dessa människor vill. Varför skriver de som de gör? Varför skriver vi överhuvudtaget? Vad är mitt val? Varför skriver jag? 

För att existera. Jag skriver för att jag har, precis som alla jag möter något att berätta. Vardag, helg och de exklusiva erfarenheter som varje individ är delaktig i. 

Vi är unika. Alla har vi vår historia. Jag lyssnar gärna på unga och gamla som har och vill berätta sin historia. Vi behöver som vi alltid gjort samlas kring lägerelden för att dela våra liv med varandra. Detta sker idag mycket via it. Det är och kommer att vara en stor del av vår kärna vad gäller kontakt. Trist. Tänker jag. Vi har tappat mycket av människorna, värmen, likheten och olikheten. Älskar olikheten. Vi är lika men så olika vi människor. Möter alla kulturer och har gjort det genom hela mitt liv då jag själv är invandrare. Möter och ler. Igenkännande och ibland utan att förstå. Tar då reda på istället för att stänga av och klandra eller döma. Det finns ofta om inte alltid en anledning till ett beteende. Det är den personens resa, livsberättelse, upplevelser fram till idag som gör ett beteende som jag bör ha respekt för. Trots att jag kanske fortfarande är oförstående.

Jag ska gå i en annan persons skor innan jag kan ha en åsikt eller i värsta fall döma ett beteende. Jag har min berättelse. Hur ser din ut och hur ser din grannes ut? Livet är rikt oavsett ursprung. Alla väljer vi hur vi möter livet. Hur vi samarbetar och sammanlänkar med alla som jag möter i vardagen. Hur ser världen ut om jag väljer att endast kommunicera via denna sfär. Vill jag kommunicera enbart enkelriktat. Nej, enkelt svar. Min dagliga dos av möten och nya tankar för mig i dessa nya möten gör min vardag till än mer färgsprakande. Världen har alltid haft och kommer alltid att ha berättare. Jag önskar vara en del av det. 

Mina barn är berättare och jag kommer alltid att vara en del av dem i själ, hjärta och tanke. 

Tack

Orddans del två

detalj, mosaik, återbruk, tröskel

detail, mosaic, recycled, threshold

Del två

Jag satt på en lektion och lyssnade på en föreläsning om hur vi individer är olika i vårt sätt att kommunicera. Hon ritade upp tre olika typer på tavlan. Jag läser den första och känner att det stämmer ju riktigt bra på mig. Sen kommer den andra och ja, just det stämmer ju också. Den tredje var ju även den då väldigt sann vad gäller mig och mitt sätt att vara. Funderar febrilt och lyssnar på föreläsaren som samtidigt säger att ofta är vi en av dessa men kan även vara två. Ok... min hjärna går på högvarv. En fråga! Jag har sträckt upp min hand. Ja, svarar personen. Kan man vara alla tre?! Min panik och insikt är insvepta i orden. Klassen skrattar högt. -Ja, jo det kan man, svarar hon och fortsätter sen, -fast det är inte så vanligt. 

Nej, självklart inte! EEEEH, är det konstigt om min karl där hemma ibland ser ut som han sett en utomjording när jag öppnar munnen, att han inte har en aning om hur och när han ska prata med mig och på vilket sätt. Det finns enligt denna föreläsning tre sätt! Är det konstigt att jag inte förstår vad han försöker säga! Varför svarar han som om han inte lyssnat alls? Varför? Varför? 

Vem är han? Det är solklart. Han var en av dessa tre... 

På kvällen blir det diskussion om något väldigt trivialt och båda mulnar ihop. Stolta, egentligen för trötta och rädda för att börja ta upp tråden igen. Vem har rätt, vem har fel? Har någon fel? Envisheten klampar på. Minna du har gått kursen, tänkt! Jag låg en stund och till sist vänder jag mig om och ser på hans ryggtavla. -Du? 

-ja... kommer svaret lite förvånat och tveksamt. -Titta på mig, säger jag och ser honom vända sig mot mig. 

-Hur känner du när jag säger.....? 

Det var som magi! Karln bokstavligen sprutade ur sig fullständigt solklara meningar som gav färg åt hela sovrummet. Jag började skratta högt. Han förnärmad efter att öppnat sitt hjärta åt mig. Snabbt förklarade jag vad vi lärt oss på utbildningen idag. Förklarade varför det oftast är så rätt och så enkelt mellan oss och varför det plötsligt inte funkar alls. Helt utan anledning tycks det som att vi är två parallella filer som desperat och panikartat försöker korsa varandra. Försöker nå varandra. Misslyckas väldigt ofta och sorgen kommer som en beställning över hur vårt liv utvecklas. Mitt enorma känslobatteri, kombinerat med en hög analytisk del samtidigt som det kontemplativa finns i lika stor del. KAOS. Jag är alltså orsaken till mycket av våra bekymmer av kommunikationsbrist. Det betyder att vi båda nu är medvetna om vad som är vad. Att vi lär oss om vi vill och lyssnar in var den andra befinner sig, det vill säga jag befinner mig, för karln är ju solklar. 

Så, mitt arbete blir att vara den lugna och/ eller känslosamma eller skall jag vara analytisk för att kunna svara på de känslosamma uttalanden som kommer ur hans mun?! Oj, eeeh, hur var det nu?! Jag ska om jag önskar nå fram till en person läsa av i vilken av dessa tre som individen befinner sig i. Så, jag ska vara känslosam. Hm, är det det som kallas för ett passionerat förhållande. Temperamentsfullt förhållande eller bara fullständigt oplanerat känslosvall som flödar och ger. Tror ändå att det ligger lite mer i honom en enbart en del. Så, nu återstår att ta reda på vilken mer han är. 

Ofta gör vi detta automatiskt. Läser av och lägger till samma beteende som motparten. Ibland som i ett nära förhållande oavsett om det handlar om arbete eller privatliv så går vi helt förbi varandra i orden. Den ena uppfattar inte alls det jag säger, verkar inte vilja höra. Tar ett beslut i rakt motsatt riktning. Jag som kvinna, främst som Minna och känslig i dessa lägen anser att personen gör det med flit. Muckar. Bråkar och vill dominera. Tills jag inser att vi är två i denna orddans. Vad säger jag och på vilket sätt. Vilka ord använder jag och vad gör motparten. Ständig dans, ständig kommunikation. Är det konstigt om vi håller fast vid de personer som vi vet hur de fungerar. De personerna som vi är trygga med oavsett hur vi pratar och härjar ur oss känslor. Det är trots allt arbetsamt att lära känna en ny individ. 
Med en del däremot är det som om jag känt personen i hela mitt liv. Trots att jag precis träffat den. Samma kategori av kommunikation. Samma kreativa tänk, samma analytiska tänk eller helt enkelt en kännande, ordanvändande och inlyssnande, kontemplativ 

person. Oj, tänk om vi träffats i ett tidigare liv? Då, har vi ännu ett spektra att leva med. Livet, kärleken är intressant och en kommunikation som börjar och fortsätter med mig själv.  
Tack