Vägen till ett smycke

Vägen till ett smycke

Fick frågan om hur jag gör när ett smycke blir till. Ritar jag eller börjar jag bara att arbeta med silvret? 

silverpendant 
Universe

Har nu i flera dagar funderat och tror att jag kommit fram till ett svar. Ett svar i gråzonen som vanligt. 

Jag får en idé eller en beställning som jag skissar på och som jag sedan gör i verkstaden. En ren tanke och process och skapande till tillverkning. Rak enkel väg.

Sen kommer en mindre rak väg.
Jag får en idé, som jag skissar på som blir exakt som ritningen eller som blir en variant av ritningen. Det beror på vad som händer på vägen. Är nog mer en person som har en tanke och det blir ett smycke. Jag kan även se något som ligger på mitt arbetsbord som är någon bit som jag börjat på. Som är något men är inte klart. Dessa kan plötsligt ge en idé om hur göra avslutet på den biten som redan var något från början. Förstår alla? 
Hm, jag gör det jag känner för. Det blir ibland dock liggande för jag har inte en plan. Jag går efter känsla och har ett behov av att se tanken idén i verkligheten. Vad det sen ska resultera i kan dröja. 

Därför är mitt arbetsbord, min arbetsbänk, oftast om inte alltid full med olika delar av silver. Lägg till stenar som ligger som om de strötts ut av en slump. Lägg till verktyg som ligger där jag lagt ned dem efter sista gången jag arbetade. Så, en lapp ligger på bordet med vanligt och silverdamm på sig med texten, 
Titta gärna men rör inte 
Minna

skiss

Så mitt svar på hur ett smycke blir till är: En ren beställning som jag skissar och gör direkt. 
Nästa väg kan vara en tanke följt av en snabb skiss för att se tanken. 

Eller... att göra en del av silvret som sen ligger i månader för att till sist bli en ny helhet. Eller de bitar som blir över ser jag nya bilder i och det blir igen ett helt unikt smycke.

Detta resulterar i att mina smycken hittills inte har exakta ritningar så ett till exakt likadant blir det inte. 

Återkommer om jag kommer på fler vägar som mina smycken blir till på. 

Jo! När jag får en beställning och jag samtidigt får en full personbeskrivning och skapar ett smycke med helt fria händer. 
Det är magiskt. 

coffee heart

Tack

Mentor

 Mentor

Falun

Jag har numera en mentor. Hon vet inte om det själv. Att jag utnämnt henne till detta. Det gör inget. Hon gör saker som jag önskar att jag gjort för länge sen. Hon ger mig mentala sparkar. Ordentligt men med en finsk sisu envishet. Rakt på. Inga krusiduller här inte. Jag tål det. Jag behöver det. Jag är på så god väg med att vara trött på att harva mig fram. Jag gör snubbelkrok på mig själv genom att arbeta efter ideal istället för att arbeta för att tjäna pengar och faktiskt kunna göra det på något jag älskar att göra. Skapa.

Det är en ynnest att jag kan göra detta. Deltid än så länge. Deltid kommer det att fortsätta att vara om jag inte börjar tänka och tänka ordentligt. 

Du måste sluta jobba i verkstan. Du ska sälja. Du har ju hur mycket som helst som är klart. Jo, tack. Jag vet. 

Hur? Tiden? Hos vem? Var? Frustration och en aning likgiltighet blandat med någon form av passivitet. Jag är ju i det arbete jag önskar mig mest av allt. Jag behöver ju inte söka något annat. Jag älskar att lösa problem. Hitta nya idéer. Det är inget problem. 

Tidig morgon, Ooty, India


Hittills har jag insett att jag själv är mitt största hinder vad gäller att lyckas med mitt företag eller inte. Jag är ansvarig för att utveckla mitt företag. Jag har levt ensam och fortsatt att kämpa på med mitt skapande. Jag har kämpat. Kämpat för att få utlopp för alla idéer. Det säljer jag inte. Inte än. Jag behöver ett nytt tänk om jag ska synas. Lite i taget. Små steg som nu börjar ge effekt. Jag tar de sista besluten tack vare personer jag mött som förmodligen inte ens vet om att det de sagt varit droppen som fått mig att inse att nu har min bägare blivit full. Det är dags att ta ett nytt glas. Fylla en ny bägare med nya idéer. 

Nytt tänk. För att komma framåt. Ta klivet och på riktigt bli företagare. Våga ta klivet ut i företagandet. Våga vara jag och mitt skapande. Våga stå för mitt. 

Den största rädslan människan har är att hon lyckas. Lång resa och nu är jag framme. 

För denna gång.

Tack



Lugnet, Falun